Segregationen har inte kommit till av en slump. Hur vi bor, var vi bor och med vilka förutsättningar vi bor är resultatet av politiska beslut.
Men det är svårt att hitta politiker som är beredd att erkänna att de faktiskt jobbat och fortsätter jobba för ett segregerat samhälle. De vill få oss att tro att det är tvärtom.
Ge de som bor i utanförskapsområden, som för övrigt är ett förfärligt ord, enkla jobb med en låg lön så blir de automatiskt en del av samhället.
Så låter den enkla liberala teorin om hur vi ska bryta utanförskapet och minska segregationen. Fast det är ju inte meningen att vi på allvar ska bryta segregationen. Tvärtom, de så kallade enkla jobben som ska utföras av de som är utanför är till för att underlätta livet ännu mer för de som är innanför. De som anses tillhöra utanförskapet kommer på sin höjd att få komma på tillfälligt besök när de kommer för att städa, kratta löv, hämta och lämna barn vid förskolan, skotta snö, fixa flyttningen och allt annat som kan komma att inrymmas i det som innanförskapet i allt högre utsträckning ska få göra skatteavdrag för.
Över de villasamhällen som omger förorternas hyreshusområden regnar det mer än 20 miljarder i statliga medel till renoveringar och RUT-tjänster. För enligt SCB är det där de hamnar. Det är lika mycket som vi lägger på polisverksamheten.
Vi har dessutom genomfört en mycket långtgående ekonomisk zonindelning av våra städer som omöjliggör varje försök till integration.
För det anses vara närmast en naturlag att det ska vara dyrt att bo i attraktiva områden så i våra innerstäder och på kajkanterna har vi samlat ihop de välbeställda.
I nästa zon som ligger lite utanför och på sidan om anses det inte vara lika attraktivt att bo så där är prisläget lägre. Så i ytterområdena ska de fortsätta bo de som har de enkla jobben, de låga lönerna och som inte har råd med något prisläge alls. Ingen tänker ändra på det. Allra minst Jan Björklund som tycker att marknaden ska styra ännu mer hur vi bor.
Även de som bor på kajkanterna med sjöutsikt blir sjuka, gamla, uschliga, ledsna och behöver hjälp. Men låglönearbetarna ska fortsätt bo där de bor och istället ta sig från sina utanförskapsområden för att serva de som bor i de bättre lägena.
Dessutom måste innanförskapet få välja den bästa barnomsorgen och skolan. Av någon mycket märklig anledning har vi accepterat att det ska finnas dåliga skolor som ska gå att välja bort! Men i de skolor som andra har valt bort kommer det också att gå barn. Det pratar vi mindre om än valfriheten.
Ser vi inte upp är risken stor att gräddhyllorna och fattigfickorna blir kvar.