LIBERAL KOMMENTAR
Med liten marginal misslyckades Europaparlamentet i december med att förbjuda bottentrålning i känsliga djuphavsområden: 342 parlamentariker röstade mot, medan 326 röstade för ett förbud. Moderaten Gunnar Hökmark är en av 18 parlamentariker som i efterhand sagt att han tryckte på fel knapp.
Om Hökmark gick fiskeindustrins ärenden, och inte ville stå för beslutet i efterhand, eller börjar bli trött efter tio år i Europaparlamentet, är en öppen fråga. På ett olyckligt sätt visar Hökmarks självutnämnda miss vilken makt enskilda parlamentariker har i miljöpolitiken.
Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft för snart fem år sedan har Europaparlamentet fått ökade befogenheter i fiske-, jordbruks- och energifrågor.
När Naturskyddsföreningen häromdagen presenterade en rapport om svenska parlamentarikers miljöengagemang fick Hökmark, tillsammans med sina moderata kollegor Anna Maria Corazza Bildt och Anna Ibrisagic, ett så lågt betyg att man inte ens skulle kunna bottentråla efter genomförda insatser.
Däremot finns andra parlamentariker vars miljöarbete förtjänar att lyftas fram: Marit Paulsen (FP), Kent Johansson (C), miljöpartisterna Isabella Lövin och Carl Schlyter, samt Åsa Westlund och Marita Ulvskog från Socialdemokraterna, får mer än godkänt i granskningen. Deras ideologiska syn på hur klimatutmaningen ska hanteras skiljer sig åt, men alla har ett kontinuerligt miljöengagemang.
Med 26 miljoner arbetslösa européer får tillväxtkritik och missnöjespartier stor uppmärksamhet inför vårens EU-val. Samtidigt visar kommissionens misslyckade strafftullar på kinesiska solpaneler, hur EU:s miljöarbete kör fast om institutionerna överger sin tro på frihandel.
”Det handlar om grön tillväxt eller ingen tillväxt alls”, som miljökommissionären Janez Potocnik konstaterade på Naturskyddsföreningens seminarium.