Min tro är att den som är fast i ideologi blir aldrig riktigt fri
Kinas Wen Jiabao i handslag med Barack Obama. Hans Söderberg replikerar på Lars Lundströms kritik.
Foto: Susan Walsh
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
"Den som är satt i skuld är inte fri" sa redan salig Bellman, när han satt inlåst på gäldstugan. Gamle statsministern Persson skrev en bok, som anslöt till temat och använde samma ord för att beskriva sin situation, när han försökte uttrycka den känsla han upplevde, när han stod inför tidens yuppis och ville låna pengar för att täcka Sveriges statsskuld på 90-talet.
Att vi har en marknadsekonomi som bygger på allas skuldsättning är dagens realitet och skulderna är gigantiska. Enligt Lundströms logik borde därför revolutionen stå för dörren. Jag tror inte det vore en bra lösning, jag ansluter mig hellre till tanken om en nödvändig "change".
Auktoritär kapitalistisk stat
Personligen skulle jag hellre vilja mynta begreppet, Den som är fast i ideologi blir aldrig riktigt fri. Det kommunistiska Kina har som vi vet omvandlats till en auktoritär kapitalistisk stat som närmast försåtligt bundit sin yuan till dollarn precis på samma sätt som Europa en gång i tiden band sin valuta till dollarn i ett system som kallades Bretton-Woods.
Europas befrielse från amerikanskt beroende inträffade, när den bindningen upphörde. Affärerna kunde göras på något mer rättvisa villkor.
När nu amerikanerna begär av Kina att på samma sätt släppa den fasta dollarkursen och låta sin valuta flyta fritt, så skulle hotet om ett valutakrig kunna skjutas undan. Det vore liksom att acceptera villkoren för den kapitalism, som man i övrigt anslutit sig till.
Förmodligen skulle det också kunna innebära början till en utveckling av ett mer demokratiskt styrt Kina, en slags andra befrielse för Kinas människor, där Mao stod för den första nödvändiga befrielsen, men med tiden också för en förfärande utveckling som inte ledde vidare till ett demokratiskt samhälle.
Obama har gjort mycket bra
Obama har förmodligen samma syn på skulden som Bellman en gång hade. USA sitter fast. Problemet måste lösas. Jag sitter här och överväger att räkna upp allt som Obama, trots hårt motstånd lyckats göra till gagn för det amerikanska folkets sämst ställda del. Nöjer mig med att av utrymmesskäl peka på sjukvårdsreformen och den fasta beslutsamheten att avsluta de orättfärdiga krigen i Irak och Afghanistan och att ställa Guantanamofångarna inför civil istället för militär domstol.
Det kan naturligtvis sägas, att sjukvårdsreformen inte riktigt blev som tänkts, att krigen fortgår trots ansträngningarna att förändra inriktning och att Gauntanamo inte lät sig stängas över en natt. Obama behöver mer tid. Det svåra kan bli en katastrof om det lämnas över i andras händer.
Hellre en frälsare än en diktator
Ett tyglat tumult, sådan finner jag världen, skrev poeten Aspenström en gång i tiden och syftade till insikten om dialektikens värde, den modell som Platon använde i sin Akademi, där argumenten ställdes mot varandra och syntesen fick vara steget mot framtiden. Den tanke som Platon en gång formulerade, följdes upp historien igenom och återuppfanns av Hegel-Marx under 1800-talet och förtjänstfullt tillämpat som förklaringsmodell för klasskampen.
Att använda revolutionen för att upprätta proletariatets diktatur var dock ingen fruktbar syntes. Men som Lundström ser på världen finns ingen annan räddning än denna revolution. I psykologisk litteratur kallas det dödslängtan. Heller då en tro på en frälsare, även om det där amerikanska sättet att lägga handen över hjärtat för att utrycka sin tro på nationen och Gud, känns besvärande.
Så vill jag därför avslutningsvis vidga mitt begrepp med att säga: Den som är fast i ideologi, i nationellt tänkande och i religiösa dogmer blir aldrig riktigt fri.