Om några dagar kommer vi särskilt att minnas en av Sveriges största politiker i modern tid. Minnas den politiker som formulerade de numera bevingade orden "politik är att vilja". Meningen återfanns i hans tal vid SSU:s kongressfest i Blå Hallen den 12 maj 1964. Längre fram i talet; "naturligtvis måste viljan ha en inriktning och förändringen ett mål."
En tidlös mening, formulerad 1964 och som nu kan ses i skenet av att den Socialdemokratiska kriskommissionen som i dagarna lagt fram sin rapport om partiets haveri, nuläge och framtid.
Man kan reflektera över om en kriskommission hade behövts om partiet haft förmåga att leva upp till Olof Palmes ledord. Den 28 februari 1986 är det 25 år sedan Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm.
Veckoslutskurs på Toftagården
Jag tror mig kunna säga en sak som gäller oss alla. När dramatiska händelser inträffar i våra liv och i vår omvärld, då kan vi lång tid efter minnas exakt platsen där var vi var, hur vi reagerade och vilka vi var tillsammans med. Så är det för de allra flesta av oss hur och när vi nåddes av meddelandet om mordet på Olof Palme.
För min egen del var jag tillsammans med en grupp partimedlemmar på en veckoslutskurs, förlagd till Toftagården. Kursledare var Bertil Wiberg, tidigare oppositionsledare för Socialdemokraterna på Gotland. Vi hade börjat efter lunch på fredagen och avsikten var att vi skulle hålla på till lördag eftermiddag. Fredagskvällen hade avslutats med en stunds samvaro. När jag och min rumsgranne på lördag morgon skulle gå till frukost stod delar av gruppen utanför matsalen och samtalade. Man såg direkt att något allvarligt hade inträffat. De som hade fått sin klockradio att fungera kunde berätta.
En hel nation var lamslagen
Det som hade hänt kunde förvisso hända i utlandet, men självklart inte här hemma i fredliga Sverige. Men det fruktansvärda, helt osannolika hade inträffat i vårt eget land. Landets statsminister Olof Palme hade mördats helt öppet på Sveavägen i Stockholm, efter ett biobesök en fredagskväll.
Klockan 23:21 skjuter mördaren två skott med en revolver. Det första dödliga skottet träffar Olof Palme i ryggen. Det blev ingen frukost och naturligtvis ingen fortsättning på vår kurs. Vi höll en kort minnesstund och skildes därefter åt.
Olof Palme förs i ambulans till Sabbatsbergs sjukhus där läkarna konstaterar att statsministern saknar puls och är livlös. Den 1 mars 1986 klockan 00:06 dödförklaras Olof Palme. En hel nation är lamslagen. Samtidigt inleds den mest omfattande mördarjakten någonsin i vårt land. En jakt om fortfarande pågår, om än på sparlåga.
Palmeutredningen bedöms tillsammans med Lockerbieattentatet (där nu aktuella Libyen misstänks vara inblandad) och Kennedymordet vara världens genom tiderna mest omfattande kriminalutredningar.
Följde begravningskortegen
Jag och min hustru, tillsammans med tiotusentals deltagare följde begravningskortegen i Stockholm den 15 mars, en kall och snömoddig dag. En enorm fanborg behängda med svart flor, åtföljde kistan.
De gotländska Socialdemokraternas fana bars av grafikern Kjell Wahlqvist. Rak i ryggen och med korrekt taktfasta steg. Att vara fanbärare är ett fint förtroendeuppdrag som Kjell, då som alltid fullgjorde på ett mycket hedersamt sätt.
Ett stenkast från mordplatsen på Sveavägen, på Bryggargatan i Stockholm, inträffade i nutid en annan dramatisk händelse. Den 28-årige Taimour Abdulwahab från Tranås, trebarnsfar med ett nästan nyfött barn, spränger sig själv till döds den 12 december 2010.
Han blir Sveriges förste självmordsbombare och kommer att skrivas in i våra kommande historieböcker. Därmed blev Sverige ytterligare en illusion fattigare.