Sedan något år tillbaka har Socialdemokraterna framgångsrikt drivit frågan om mindre klasser i låg- och mellanstadiet. Det har pratats om att det ska bli fem ungar mindre i varje klass, och att lärarna således ska få mer tid att stötta elever i undervisningen. Alliansen, som från början motsatte sig mindre klasser, sällade sig också till ja-sidan och den politiska konfliktytan dog.
Mindre klasser är naturligtvis ett väldigt sympatiskt förslag och en bra åtgärd för områden med väldigt stora klasser. Att ha mindre klasser har visat sig effektivt både för upplevd studiero och studieresultaten, visar en genomgång av IFAU. Så, kombinerat med andra satsningar på skolan, så är mindre klasser ett steg i rätt riktning.
Men för Gotland, och många andra kommuner i Sverige, är inte klasstorleken ett problem. Snarare tvärtom. Vi skulle behöva fem ungar till i varje klass.
Skolorna på den gotländska landsbygden har, i alla fall de flesta av dem, länge levt under hot om nedläggning. Sviktande elevunderlag, utflyttning, och större spartbeting på Barn- och utbildningsnämnden har medfört flera nedlagda skolor och nedskärningar i befintliga verksamheter. Värt att notera är att detta är en process som pågått länge - oavsett om S eller C lett regionen.
Den stora frågan har varit om det går att använda otshyveln på alla utbildningsverksamheter eller om man måster röra sig mot att faktiskt börja slå ihop fler landsbygdsskolor.
Det är en svår och väldigt känslig fråga, av naturliga skäl.
Generellt så tycker jag att det viktigaste måste vara att skolan kan fullfölja sitt uppdrag gentemot eleverna - det vill säga: kunna tillhandahålla utbildning som håller bra nivå, men också kunna säkra en bra arbetsmiljö för barnen där skolan kan ta sitt sociala ansvar. Går det, när det bara går en handfull elever i varje klass i en lågstadieskola? Kan skolan fullfölja sitt pedagogiska och sociala ansvar?
Ett gäng rektorer på Gotland höll inte med om det. De tyckte att det rimligaste var att slå ihop fler skolor och på så sätt kunna stärka undervisningen på landsbygden. Så rektorer från alla rektorsområden skrev ett brev till dåvarande skoldirektören Ann-Cathrin Norrevik där de framförde att det genomsnittliga antalet elever per skola på Gotland bör höjas från 130 till 200. Det skulle medföra att sammanslagningar och nedläggningar av skolor skulle behöva ske, något som givetvis väckte ont blod.
Men rektorerna väckte en intressant tanke i en debatt som är allt för präglad av irrationella känslor. Är det rimligt att hålla skolor öppna, trots att elevunderlaget egentligen är för litet? Skolorna måste få ges möjlighet att ta sitt sociala och pedagogiska ansvar - för barnens skull.