Ministrar måste granskas om sådant som påverkar uppdraget
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
En sak som jag läste där förvånade mig mycket, nämligen statsminister Matti Vanhanens häftiga utfall kring hurdana frågor man får ställa till sitt lands ministrar (information om detta har också förekommit i GT).
Han fann det "sårande" och "opassande" att fråga de svenska ministrarna om företeelser som förekom i deras privata sfär.
I artikeln citeras också ett flertal medieforskare som är av avvikande åsikt från statsministern och som menar att man som offentlig person måste stå ut med att frågor om exempelvis tv-licens ställs.
En förtroendekonflikt
Jag kan förstå vad Vanhanen menar till viss del. Oavsett om man är minister eller ej, skall man inte behöva få hela sitt privatliv synat i sömmarna, intill minsta troskant eller brödsmula.
Dock håller jag med Sinikka Sassi, kommunikationsprofessor vid Helsingfors Universitet i följande uttalande: "Deras förseelser var ju relevanta för det område de var satta att sköta".
Det är just det som är kärnan i det här, inte minst ifråga om Cecilia Stegö Chilòs "bortglömda" tv-licens. När det handlar om förseelser på ditt eget område, som i såväl Borelius som Stegö Chilòs fall, är det i framtiden ytterst svårt att uppamma förtroende för den person som begått förseelsen.
Där skapas en förtroendekonflikt. Hur skall svenska folket kunna tro på en kulturminister som säger sig värna om kulturen, när samma person inte ens bemödar sig att betala ens det mest grundläggande stödet till public service?
Nu är ju Stegö Chilòs ministerpost ett minne blott, men det innebär inte på något vis att problemet är löst. Politiker är vanliga människor, somliga med lik i garderoben, och just för att det är så - för att det finns utrymme för en viss felmarginal - måste det vara berättigat att ställa frågor.
Vardagsrevolutionärer
Vad sker annars med vår demokrati? De människor som är satta att styra vårt land skall fungera som förebilder, goda sådana, inte som uppmuntran att vara vardagsrevolutionärer och strunta i av samhället uppställda regler.
Genom att skriva det här vill jag emellertid på intet vis försvara de personliga kränkningar som vanligtvis följer på sådana avslöjanden.
Det är djupt beklagligt att mediedreven i princip alltid utvecklas i osaklig riktning. Dock vill jag poängtera att jag skräms av Vanhanens utfall mot de frågor som ställts till våra svenska ministrar.
Även om det fortfarande skall föreställa finnas något som kan kallas privatlivets helgd, måste det finnas utrymme för att ställa frågor kring relevanta saker i ministrarnas vardag.
Huruvida man som kulturminister betalt TV-licens eller som handelsminister har oegentligheter i sina fastighetsaffärer, är helt enkelt relevant för det förtroende medborgarna känner för dem som företrädare för sina respektive ansvarsområden.
Orden "opassande" och "sårande" som ju Vanhanen använt som benämning för hur han finner frågorna till de svenska ministrarna, anser jag snarare passar in på de osakliga karuseller som alltid drar igång runtomkring.
Där de rena sakfrågorna tas till andra dimensioner, där det mer handlar om spekulationer och antaganden om vad de "anklagade" kan tänkas ha gjort mer. Det, om något, är såväl sårande som opassande.
Till sist vill jag bara nämna en annan sak, som förekom i samma redan citerade artikel, nämligen en reflektion från historieprofessor Henrik Meinander vid Helsingfors Universitet. Där beklagar han att det än en gång är en kvinna som hamnat "i skottgluggen".
Jämställd granskning?
Han vägrar att skriva under på att kvinnor skulle klanta till det oftare än män, snarare menar han att de granskas och döms hårdare än män (han drar som exempel Mona Sahlin och Anneli Jäätteenmäki).
Jag är böjd att hålla med honom, utan att för den skull försvara några av ovan diskuterade klavertramp. Granskningen och utfrågningen av våra politiska företrädare måste bli jämställd, inte på några villkor skall kvinnor behandlas hårdare än män!
Ett privatliv har alla rätt till, så även politiker, även om det ibland kan förefalla vara en utopi. Dock måste företrädare för regeringen vara beredda att föregå med gott exempel, inte minst på sina egna verksamhetsområden.
Relevanta sakfrågor anser jag vara ett friskhetstecken i en demokrati. Vanhanen tycks inte hålla med mig.