Några dagar efter Almedalsveckan vilar den politiska baksmällan alltjämt tung över Sverige. Med sina 2 285 arrangemang, 20 000 besökare och 1 029 arrangörer har veckan kramat den politiska musten ur såväl väljare, politiker som lobbyister. Alla med någon form av intresse av politik har fått sitt lystmäte och några stora politiska utspel låter sig inte göras i dagsläget.
Desto lämpligare att utvärdera den Almedalsvecka som nyss varit. I den massiva bevakningen av veckan är det framförallt två saker som, baksmällan till trots, alltjämt gör sig påminda: prisbilden på ön under veckan och Reinfeldts ställningstagande mot Sverigedemokraterna.
Med en omsättning på 80 miljoner kronor och jobbchanser motsvarande 50 året-runt tjänster är det uppenbart att Almedalsveckan är av stor betydelse för Gotland. Det är förståeligt att den generella prisnivån på ön går upp något under Almedalsveckan. Men när massmedia kan sätta rubriken ” För dyrt för statsministern” har det gått för långt.
Reinfeldt valde att åka hem istället för att stanna över natten för att hotellet som han vanligtvis bor på krävde att rummet skulle hyras för fler nätter än vad som behövdes. Till ett pris av 32 000 kronor ansågs det för dyrt för en natt och statsministern sattes på ett plan tillbaka till Stockholm.
Precis här gick smärtgränsen. Med den prishets som har utvecklats under veckan, där en bostad i innerstaden kan kosta 30 000 kronor, är det befriande att någon äntligen säger ifrån. Att det sedan är statsministerns stab gör inte saken sämre.
Almedalsveckan handlar om att tillgängliggöra rikspolitiken. Med den prisbild som har utvecklats hotas hela syftet med veckan om de som förväntas vara där inte tycker att det är ekonomiskt försvarbart på grund av det höga kostnadsläget. I förlängningen tjänar ingen på det.
Involverade arrangörer borde här självrannsaka sig så att girigheten inte tar överhand. Ty rubriker likt den som kom i år beträffande statsministerns tidiga avfärd tjänar ingen på, allra minst Gotland.
Sverigedemokraterna må vila tryggt över 4-procentsspärren men beträffande frågan om det mångkulturella samhället visade Fredrik Reinfeldt var skåpet ska stå. Och inte är det i sverigedemokraternas hörn.
Reinfeldt gjorde det genom att i sitt partiledartal förklara att om de röd-gröna gör ett bättre valresultat än alliansen kommer alliansen lägger ner sina röster beträffande statsministerposten i syfte att utestänga sverigedemokraterna ifrån vågmästarrollen. Ett uttalande som visade tydligt att Moderaterna och alliansen samarbetar inte under några omständigheter med sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är, enligt Reinfeldt, icke önskvärda, ”De ska inte få vara med”.
Reinfeldts klara ställningstagande i denna fråga delas av Mona Sahlin, vars minst lika tydliga ställningstagande för det mångkulturella Sverige sannolikt orsakade den incident som hon utsattes för under Almedalsveckan. Hon står här på samma sida som Reinfeldt. Från Löfven är det dock alltjämt tyst. Något liknande utspel beträffande röstningen till statsminister kom inte från honom.
Hur ska hans tystnad tolkas denna gång? Innebär den att socialdemokraterna skulle kunna tänka sig att bilda regering med stöd av sverigedemokraterna? Det skulle måhända förklara den benhårda oviljan att besvara frågan om hur Löfven konkret ser på regeringsbildningen efter valet, för det fall Socialdemokraterna kommer till makten. Det är beklagligt och precis som Reinfeldt sa, pinsamt, att Löfven inte kan vara tydligare. I detta avseende borde han lära av Mona Sahlin.
Almedalsveckan 2013 var större än någonsin, med sina åtta dagar. Sannolikt kommer den inte bli kortare eller mindre intensiv nästa år, som är ett valår. Förhoppningsvis tillåter då prisbliden på ön samtliga deltagare att stanna precis så länge de vill. Och förhoppningsvis fortsätter arbetet mot invandrarfientlighet med precis samma tydlighet som i år.