Minnet är kort
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Allt sedan USA gick in i Afghanistan i syfte att slå tillbaka efter attacken mot World Trade Center har Afghanistan varit en oroshärd. USA:s agerande var kontroversiellt, Bushs uttalande att dem som inte var med dem var emot dem illa formulerat och de amerikanska matbombningarna till det afghanska folket rubricerades som fjäskgåvor i syfte att blidka oppositionella snarare än att stilla hunger.
Efterhand som åren har gått har den massmediala bevakningen av händelseutvecklingen i Afghanistan avtagit och reducerats till blänkare och undantagsvis något större reportage. I den allmänna glömskan av vad som för ett tag sedan var den mest uppmärksammade konflikten i världen har ett förrädiskt och förljuget drag om att allt är till det betydligt bättre smugit sig in.
Fakta är att allt inte är till det bättre i Afghanistan. Talibanerna har fortfarande ett betydande inflytande, kvinnorna tvingas alltjämt rätta sig efter förtryckande klädregler och stabiliteten, demokratin och samhällenas uppbyggnad är inte säkerställda. Många är de män som har dödats under fullgörandet av fredsbevarande insatser i Afghanistan, vissa av dem även svenskar. Konflikten är inte över.
Afghanistan är bara en av ett flertal instabila områden i världen. Darfur, Nordkorea och Israel/Palestina är andra drabbade regioner/nationer. Konflikten mellan Israel och Palestina har varat så länge att ett antal presidenter, statsministrar och andra politiska betydande personer alla fått se sig mindre framgångsrika beträffande att lyckas åstadkomma varaktig stabilitet i regionen. Bill Clinton gjorde ett försök under sin tid som president, Göran Persson dito och nu skall Tony Blair efter att han lämnat över Labours stafettpinne till Gordon Brown ta vid där andra före honom kommit till korta. Blairs föresatser är goda, resultatet återstår att se.
Ett utvidgat internationellt engagemang är inte ovanligt för forna presidenter och premiärministrar. Deras kunskap, erfarenhet och kontaktnät ger dem erforderligt inflytande för att kunna åta sig dylika uppgifter med viss trovärdighet. Det hade dock varit önskvärt att se någon engagera sig i Afghanistans öde också.
Kanske finns det en västerländsk prestige i att vara den som slutligen hittar de förlösande orden beträffande Israel/Palestina, särskilt mot bakgrund av historien bakom staten Israels tillkomst, men det är inte som ovan påpekat den enda konflikten i världen. USA gick in i Afghanistan för att hitta den ansvarige för terrorattacken den 11 september 2001. Än så länge har den ytterst ansvarige inte hittats och konsekvenserna för det afghanska folket har varit långdragna och svåra. Att starta någonting och inte slutföra det är oansvarigt. Att talibanerna förser en sexårig pojke med självmordsväst är skrämmande på gränsen till ofattbart. Finns det någon som är beredd att riskera ett eventuellt misslyckande för en ljusare framtid för det afghanska folket, eller kommer Afghanistan bli ytterligare ett dåligt samvete för de av västvärldens ledare som fattade ett kontroversiellt beslut för cirka sex år sedan, ungefär samtidigt som Juma föddes.