En bild i Ola Sollermans lördagskrönika från 1981 väcker många minnen. Här står några av dem som drog igång den stora fredsmarschen på Gotland.
Förebild var kvinnorna som samma sommar marscherade till Paris. Hela Europa upprördes av väst- och östmakternas pågående kärnvapenupprustning längs gränsen mellan Öst- och Västtyskland.
Gotländska kändisar
Det här är kändisarna. Socialdemokraternas ombudsman Janne Karlsson, författaren Siv Widerberg, chefstjänstemannen Lars Danielsson. Alla i den underbara fredströjan som skapades av Channa Bankier. Jag minns när vi tog emot den första sändningen på 200 tröjor i bokkaféet på S:t Hansgatan. "Dem kommer ni aldrig att kunna sälja", sa någon dysterkvist. Tröjorna försvann i en blinkning och vi beställde flera omgångar till. Ännu är jag ledsen att min är borta.
Fredsmarschen var en pärs. Första etappen Burgsvik - Hemse. Jag som gick utan strumpor fick såna skavsår att jag måste gå barfota andra dagen, i gräset vid vägkanten, asfalten är så grov.
Så trampade jag på en geting. En läkare i gänget lärde mig att sockerlösning lindrar sticket. Folk slöt upp, vi var rätt många till slut. Jag minns Vera Bandelin från Hamra. Vi sov tillsammans på ett höloft.
Vi gjorde stopp förstås, det sjöngs och hölls tal. Ett stopp i en kyrka minns jag. Där lämnade vi fredsduvor, som barn hade skapat i de mest fantasifulla fasoner. Någon kom ut till vägen med jordgubbar.
Vid intåget genom Österport var vi ett stort följe, övertygade om att kunna skapa världsfred. Polisen sa att vi hade fler åhörare i Almedalen än Olof Palme, under politikerveckan. Han var naturligtvis den som intresserade mest där. Något slags kassaförvaltare var jag. Satt i gräset i Almedalen och räknade enkronor från alla bössor som gått runt. Mer än 13 000 kronor vill jag minnas. De gick till den stora fredsmarschen.
Ännu är jag övertygad om att vi gjorde skillnad. Alla vi människor runt om i Europa som ställde upp mot det kollektiva vansinnet. Föreställningen att man är trygg om man har möjlighet att först förinta den andre. Kapprustningen upphörde. Några år senare föll östblocket samman och västländerna skapade EU. De stora krigens århundrade var över. Nu väntar helt andra utmaningar.