Äntligen ett jobb. Men bara ett halvår, några månader, en säsong. Och sedan en period till. Och en till. Anställningsbevisen fyller snart en pärm. Men horisonten förblir nära och den långsiktiga planeringen får skjutas på. Igen.
Tidsbegränsade anställningar behövs. Det finns vikariat och arbetstoppar som inte kan beräknas eller där erfarenheter säger att de inte blir bestående. Och så finns det arbetsplatser där de tidsbegränsade anställningarna satts i system. Där den ena osäkra kortanställningen staplas på den andra.
Det är en trend i hela Europa att de otrygga anställningarna ökar inom många olika branscher och hos många olika arbetsgivare, även i den offentliga sektorn. I arbetslöshetens kölvatten godtar arbetssökande villkor som inte är rimliga.
Enligt en undersökning som TCO står bakom har 65 000 personer haft tillfällig anställning i fem år och däröver, hos samma arbetsgivare. Ingen blir väl särskilt förvånad över att det oftare är kvinnor än män som har det så. Personer med utomnordisk bakgrund och under 35 år är också överrepresenterade i den gruppen.
Att år efter år ha så otrygg anställning för med sig en rad svårigheter. Många hyresvärdar kräver fast anställning och vilken bank godtar lån till den som inte har fast jobb? Skaffa bil, ta semester, bilda familj blir svårt och ibland helt omöjligt.
Osäkra anställningar ger lägre facklig aktivitet. Den som inte vet hur långvarig den blir på en arbetsplats engagerar sig troligen inte i fackklubben och blir kanske inte ens medlem. Att den som vill bli fast anställd inte ställer krav och tar strid mot dålig arbetsmiljö är rätt naturligt. På så sätt försvagas facket, det fack som kunde driva frågorna om fast jobb och så är den onda cirkeln igång.
Staplandet av visstidsanställningar strider också mot EU:s visstidsdirektiv som kommit till stånd genom ett avtal mellan arbetsmarknadens parter och först därefter formaliserats till direktiv. Det kan knappast finnas godtagbara skäl till upprepade tillfälliga anställningar i så många fall.
Sverige har nu två gånger varnats av EU för att missbruka den här rätten. Stefan Löfven (S) tycker att den borgerliga regeringen skämmer ut Sverige och hela ärendet är på väg att hamna i EU-domstolen.
Här har alltså svenska arbetstagare hjälp av EU mot den svenska regeringen som inte velat ändra lagstiftningen. Det är ett bra exempel på det som brukar kallas den sociala dimensionen av EU. Och det går att påverka.