(M)isslyckande trots många rätt
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Den borgerliga regeringen har öppnat upp fönstret och låtit friska vindar blåsa över den svenska arbetsmarknaden genom jobbavdrag, nystartsjobb, införandet av nya anställningsregler samt skatterabatt på hushållsnära tjänster. Reformer som alla har ett och samma syfte; att få Sverige på fötter genom arbete efter år av en socialdemokratisk politik som främjat bidragsberoende och motverkat välfärd genom arbete. Här har alliansen lyckats väl. Därtill har den gamla borgerliga paradhästen om skattesänkningar fått sitt genom slopad förmögenhetsskatt och reformerad fastighetsskatt i ny skepnad som en kommunal fastighetsavgift.
Inom skolan har man lagt ett förslag om betyg från sjätte klass och i höstbudgeten föreslås ytterligare 785 miljoner kronor till rättsväsendet för att trygga medborgarnas säkerhet och rätt till ett fungerande rättssystem utifrån dagens behov. Allt detta och mer därtill har alliansen gjort och ändå sviker väljarna. Varför?
Enligt en nyligen genomförs opinionsundersökning är stödet för regeringen lägre än någonsin tidigare under de gångna 24 månaderna. Över hälften av de tillfrågade tror inte på omval. Alliansens strategi är tämligen uppenbar, så här i halvtid. Infria så många vallöften som möjligt så fort som möjligt så förändringarna hinner sätta sig och väljarna vänja sig. Det är en bra strategi, men den räcker inte. Under tiden som har gått har nämligen två saker blivit allt mer tydliga; alliansens ovana att regera och bristen på kommunikation med väljarna.
Eftersom alliansens inte har varit i regeringsposition tidigare är det inte konstigt att man inte behärskar den rollen till fullo. Någonting som framför allt har märkts när det har blåst lite extra. Som FRA-frågan, Schenström-affären, turbulensen kring de två avgående ministrarna inledningsvis och Reinfeldts klädmiss i Kina. Små och stora saker som har skapat fel rubriker. Att massmedia granskar de styrande partierna och personerna hårdare än oppositionen är naturligt. Så varför har man inte lärt sig att hantera det bättre? Sakerna som har hänt är inte värre än de skandaler som drabbat socialdemokraterna med kamrater under deras tid vid makten, men Reinfeldt ser lika obekväm ut varje gång han framträder i massmedia att man undrar om han verkligen vill vara där. Bill Clintons regel är att bemöta allt som sägs inom 24 timmar, innan det hinner fastna. Reinfeldt borde ta det rådet till sig och göra media till hans vän och inte fiende.
Därutöver krävs folklighet. Det spelar ingen roll om man gör bra saker om ingen förstår det. Kort sagt, Reinfeldt måste börja le. Och skratta. Och visa att han tror på allt han gör, att han förstår, inte bara bestämmer. Göran Persson dansade med en ko, blev folklig och fick därigenom en statsmannastatus som han i egenskap av Buffel-Göran bara kunde drömma om att uppnå. Det räcker inte med att vara sympatisk, man måste även visa det. Reinfeldt behöver bli en Svensson för vi inte skall få tillbaka en efterträdare till Persson om två år.
Således förväntar jag mig att hela alliansen med vänner bänkar sig på Allsången på skansen till sommaren, gör en politisk Eriksresa genom hela Sverige och inte bara Storstockholm och bjuder lite mer på sig själva. Svensk politik har ett och annat att lära från amerikansk, som är lika färgglad som en påfågel i ett färgbad. Och skall man lyckas vända opinionssiffrorna behövs färg. I kaskader. Annars riskerar alliansen att förlora trots att de gör så mycket rätt.