Den arabiska revolutionen har slagit världen med häpnad. I synnerhet då västvärldens ledare, som talat mycket om behovet av demokratiska reformer i Nordafrika och Mellanöstern, men som utan större betänkligheter stött de auktoritära regimer som förtryckt de arabiska folken. När en rad nationer nu gör sig fria på egen hand, tycks de västliga ledarna ha svårt att känna igen demokratin.
Somliga iakttar en försiktigt avvaktande attityd. Bäst att vänta och se vem som vinner, och få ut de egna medborgarna först. Eller som vår egen utrikesminister, Carl Bildt, uttryckte i början: "Det handlar inte om att stödja den ena eller den andra" i den libyska konflikten. Gör det inte? Kan man stå på diktaturens och demokratins sida samtidigt?
Libyer som riskerar livet
Det låter bestickande att de egna medborgarnas säkerhet kommer först. Men vad säger det om Sveriges och Europas engagemang för frihet och demokrati att vi väger några tusen européers säkerhet mot miljoner libyers och andra afrikaners liv?
Veterligen har inga svenskar attackerats i Libyen, medan tusentals flyende tunisier och egyptier har trakasserats och dödats. För att nu inte tala om de hundratusentals libyer som riskerar livet för friheten, utan ens ett klart uttalat moraliskt stöd från Europa, inklusive Sverige, och USA. Men man skymtar också rena fördomar bakom bristen på engagemang för den arabiska revolutionen. Araber är ju muslimer, somliga till och med islamister. Vill de verkligen ha frihet och demokrati? Tydligast uttrycktes detta av den italienske utrikesministern, som talade om det befriade området kring Benghazi i Libyen som om det redan var ett islamistiskt emirat, fast det inte finns några tecken på att det skulle finnas förutsättningar för att upprätta ett sådant.
Blir bättre utan korruption
Andra i väst oroar sig för hur araberna utan erfarenhet av frihet ska klara av att administrera fria val, utse regeringar som är ansvariga inför folkvalda församlingar och styra länderna enligt lagarna (rule of law).
Det blir säkert inte lätt. I ett land som Libyen finns ju nästan ingenting att börja med. Men jämfört med det maktmissbruk och den korruption som präglat de regimer som störtats eller är på väg att störtas, kan det bara bli förbättringar.
Det finns också en oro för att de nya folkstyrda regeringarna inte ska bli tillräckligt "västvänliga". I botten ligger förstås omtanke om de europeiska och andra utländska företag som verkar i dessa länder, och som i förekommande fall är med och delar på oljeinkomsterna.
Andra bekymmer gäller hur de nya regeringarna ska ställa sig till att samarbeta med Europa när det gäller flyktingar, och med framför allt USA när det gäller terrorism. Gaddafi - själv en av världens värsta terrorister - har blivit så frälst för saken att han nu skyller sina egna problem på al-Qaida!
Unga ofta välutbildade araber
Det mesta tyder på att dessa farhågor kommer på skam. Det har än så länge inte bränts några amerikanska eller europeiska flaggor på gatorna i Egypten, Jemen eller ens Libyen.
Fast det ibland kunde finnas anledning. De unga ofta välutbildade araber som höjt upprorsfanorna ser demokratin i väst som en modell, inte som något som bör bekämpas. Inte heller verkar de tycka att det är något större fel på utländska företag, förutsatt att dessa uppträder ansvarsfullt.
Och det blir naturligtvis mycket enklare att ta hand om flyktingar och bekämpa terrorism på ett anständigt sätt inom ramen för öppna demokratiska system. De auktoritära systemen har skapat terrorism och flyktingströmmar, snarare än bidragit till en lösning på dessa problem.