KRÖNIKA
Ett kalkstenshus med två flyglar. En ladugård med 30 mjölkkor. En hundraårig, kolossal lönn. Och en massa galna höns.
Jag pratar om värdens finaste gård där världens bästa släkt har vuxit upp.
1923 flyttade min mormors farfar och farmor med sina fem barn till Ytlings i Bro.
1958 föddes den fjärde generationen då min mamma kom till och 1991 fullbordades den femte generationen då jag som sista barn föddes på gården.
Här har jag gjort otaliga upptäcktsfärder och lekt i varenda vrå. Jag kan varje litet skrymsle utantill och jag har lyft på varje sten. Jag vet inte hur många grottor vi syskon har grävt i snön under de kallaste av vintrar. Eller hur många gånger vi tävlat i träskokastning från gungorna. Som den gången då storebror Per råkade sparka träskon i sitt eget huvud.
Jag har älskat gården. Och jag har hatat den. Jag har hatat att bo på landet. Jag har hatat att alltid behöva passa bussen. Jag har hatat att i juni varje år få armarna sönderputtade av höet.
Allt det där är nonsens. I dag när jag ser tillbaka på min barndom kan jag inte göra något annat än att älska gården. Jag är så lyckligt lottad och kan inte tänka mig en bättre plats att växa upp på. Kalvar, kaninungar, kycklingar och kattungar. Som den djurvän jag är inser jag att det är själva paradiset jag har vuxit upp i.
Bäst av alla var Taz. Vår korkade hund som aldrig ville lyda. Som ofta rymde, men alltid kom tillbaka. Mot slutet var han så trött att jag kunde springa ifatt honom innan han ens hunnit lämna gårdsplanen. Jag trodde aldrig att han skulle lämna gården helt. Men han blev gammal.
Och äldre blir även mina föräldrar, tyvärr. Dagen då det inte längre finns några kor kvar på gården är närmare än vad jag vågar tänka på. Kommer det att vara köpemjölk som serveras nästa gång jag kommer hem?
När jag som sjuåring var med i ”Vi i ettan” svarade jag att jag ville bli bonde på frågan om drömyrket. Jag har alltid varit pappas lilla flicka och självklart ville jag gå i hans fotspår.
I dag ser det annorlunda ut. Nu drömmer jag om en framtid inom tv som bildproducent. Jag vet att jag en dag kommer att återvända till Gotland. Men inte nu. Inte som mjölkbonde.
Stockholm, Göteborg, Uppsala och Kalmar. Vi fyra syskon har spritt ut oss över Sverige. Ingen av oss bor kvar på ön.
När den dagen kommer då släkten inte längre kan samlas för julklappsutdelningen vid granen på salen, för att vi barn valt att bo på andra platser… Den dagen kommer jag att känna mig mer rotlös än någonsin.
Ibland känner jag mig som en svikare. Jag vet att jag gör rätt i att gå min egen väg och satsa på journalistyrket. Men som yngsta barnet kan jag inte hjälpa att känna mig som en förrädare. Jag är ju det sista hoppet. Jag blir brytpunkten. Vem ska nu ta över? Tanken skrämmer mig. Att någon annan släkt en dag bor på vår gård och leker på vår hed.
Mamma och pappa. Tack. Jag ska göra allt för att ge mina barn det som ni har gett oss syskon. Mitt hjärta kommer alltid att tillhöra kalkstensväggarna på Ytlings gård.