Mobbning är livshotande och olönsamt
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men det är just sådan kritik som får ett samhälle att växa och utvecklas. I Sverige är kulturskribenten Maciej Zaremba en av de viktigaste kritikerna. Han besitter en förmåga att fördjupa debatten, och har därmed även potential att driva fram bot och bättring. Hans senaste serie i Dagens Nyheter behandlar fenomenet vuxenmobbning på arbetsplatser. Som vanligt är texten gedigen och oerhört välskriven.
Enligt brottsstatistiken har det aldrig hänt att någon drivits till psykisk ohälsa på en svensk arbetsplats, konstaterar Zaremba. I välviljans och utvecklingssamtalens land tar vi hellre till dialogkonsulter än ordningsmakten, när vuxna människor trakasserar varandra i vad som borde vara en professionell miljö.
Mobbning är, utöver en personlig tragedi för den som utsätts, även ett samhällsproblem. För varje svensk som skadas dödligt på arbetsplatsen finns två eller tre som begår självmord för att de blivit psykiskt knäckta av sina kollegor. En chef som får medarbetare att må dåligt skadar både kreativiteten och produktiviteten. Inget vettigt företag borde låta mobbare hållas. Kanske är det därför som mobbning på arbetsplatsen är vanligast i icke vinstdrivande organisationer, som ideella organisationer, vården och omsorgen.
"Säg inget vänligt till mig. Får jag en komplimang tror jag att det följer ett slag efter", säger en av artikelseriens intervjupersoner. Genom att ständigt hålla medarbetare i osäkerhet kan den skicklige manipulatören bryta ned allt vad självkänsla heter. Efter vänlighet kommer giftpilar. Arbetsdagen förvandlas till ett tillstånd av konstant stress, som med tiden sväller ut till att omfatta hela livet. Då övergår arbete i sjukskrivning och tillvaron i posttraumatisk stress.
I Frankrike kan mobbning på arbetsplatsen leda till fängelsestraff i maximalt ett års tid, eller böter på upp till 15 000 euro. I Sverige finns inte en enda person som dömts för mobbning på arbetsplatsen.
Om varken fackföreningen eller rättsväsendet står på de mobbades sida - vem gör det då? I flera andra länder har man besvarat den frågan - genom att lagstifta. Den världsberömda svenska konsensuskulturen föder snarare dialogkonsulter än rättsprocesser. Och i den kulturens spår följer stressjukdomar och självmord. Förhoppningsvis kommer Maciej Zarembas kritik att bryta genom konsensuskulturens pansar.