Hon har tryckt in ballonger under det minimala linnet. Resultatet blir en kropp med kraftigt överdimensionerade bröst. Håret är gigantiskt och blont. Mycket smink, smala stretchjeans, höga klackar. En levande Barbiedocka.
Men Christine Meltzer, född 1974, är ingen Barbie. Hon är en av Sveriges mest etablerade komiker, känd bland annat för sin parodi på drottning Silvia. I söndags visade Kanal 5 det första avsnittet i en ny humorserie, Partaj, där Meltzer spelar den unga modebloggaren Kazoo. Därav sminket, lösbrösten och det blonda hårsvallet.
Man behöver inte vara någon storkonsument av svenska modebloggar för att se varifrån inspirationen har hämtats. Bland de mer etablerade i genren finns Alexandra Nilsson, född 1991, känd i modebloggarvärlden som Kissie.
Det är inte bara Alexandra Nilsson som Partaj driver med. Runtom i Sverige finns en uppsjö unga kvinnliga modebloggare. Kanal 5 tycker uppenbarligen att de är en rimlig måltavla.
Den senaste tiden har sociala medier fyllts med en absurd diskussion om kvinnors rätt att ha orakade armhålor, även om de skulle råka visa dem i tv. Ett klipp från Melodifestivalen spreds snabbt på internet. Men nätmobbning är ingen nyhet - tvärtom finns en mängd renodlade mobbningssajter - där kvinnokroppen är allmän egendom.
I totalitära stater har parodin som konstform tjänat de oppositionella väl. Bland ryska och sovjetiska författare finns mästerverk i genren. Skillnaden mellan parodi och mobbning ligger bland annat i perspektivet. Drift med etablissemanget? Eller drift med den ensamme killen på skolgården? Man kan naturligtvis hävda att de unga kvinnliga modebloggarna är ett slags etablissemang - de är vällästa, och ofta dessutom duktiga entreprenörer. Men i jämförelse med Christine Meltzer och Kanal 5 är det uppenbart vem som har övertaget.
Det finns ljuspunkter, trots den utbredda acceptansen för mobbningskulturen. Företaget Jine tycks ha stängt ned Emochan, en hemsida för människor som gillar att lägga upp bilder på unga kvinnor och därefter skriva förnedrande om dem. De senaste dagarna har nätaktivister kampanjat mot Emochan, efter ett initiativ från skribenten och bloggaren Hanna Fridén. Det Facebookbaserade nätverket "Vardagshjältar mot nätmobbning", som Fridén startade, arbetar för att få bort näthatet genom positiva motkampanjer.
Alla måste inte - som Hanna Fridén - vara goda förebilder. Däremot bör vuxna människor markera mot mobbning, eller åtminstone inte uppmuntra den. Stora företag som Kanal 5 borde dessutom fundera på hur mobbningskulturen påverkar deras varumärke. Detsamma gäller de webbföretag som säljer utrymme till och kapitaliserar på nätmobbningen.