I biskop Peder Swarts krönika om Gustav Vasa beskrivs hur den unga Gustav skickas till Uppsala. Med stor framgång ska Vasa ha bildat sig innan han enade kungariket. Det är bara en liten detalj som inte stämmer: i början av 1500-talet skedde undervisningen i Uppsala på latin, ett språk som Gustav Vasa inte behärskade.
Swarts krönika var en skönmålning. Och med tanke på Vasas roll i svenska historieböcker blev krönikan framgångsrik. När vi uppmärksammar svenska kungar med kunskapsluckor, får senare monarker skämmas.
Den som behärskar historieskrivningen behärskar framtiden. Makten över berättelsen om vad som har skett, är avgörande för berättelsen om vad man vill åstadkomma. Det är förklaringen till varför makthavare alltid skriver om historien, på ett för dem själva fördelaktigt sätt.
I går Peder Swart, i dag Per Schlingmann. Sedan valet 2010 har regeringen en moderat statssekreterare med "särskilt ansvar för kommunikation". I Schlingmanns luddiga tjänstebeskrivning ingår att kommunicera Alliansens politik - och ta fram en berättelse om hur Sverige hör samman med borgerliga dygder som arbete och sparsamhet.
Han är biskop Swart i ljusblå skjorta. Per Schlingmann skriver de nya Moderaternas krönika - vilket han är han fri att göra, så länge historien inte förvanskas. Det är när berättelsen börjar slira på sanningen, som den moderata trianguleringen är ute på ett sluttande plan.
Häromdagen slog Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten - i samband med lanseringen av partiets idéprogram, som av en händelse - fast att högern var med och slogs för allmän rösträtt. Uttalandet var lika historielöst som om Lars Ohly skulle kalla Hilding Hagberg en brinnande antikommunist.
Allmänna valmansförbundet grundades som en reaktion på den ökade demokratiseringen av samhället. Det var socialister och liberaler som tillsammans stod på barrikaderna. Och när Arkelsten förstod sin fadäs var hon snabb att be om ursäkt.
Därmed blev Moderaternas partisekreterare en symbol för ett större problem: politiker som vill försköna sitt partis förflutna. Sofia Arkelsten är långt ifrån ensam. I debatten om Moderaternas historia twittrade exempelvis Centerpartiets riksdagsledamot Emil Källström om böndernas avgörande betydelse för demokratiseringsprocessen.
I sak har Källström rätt. Däremot skrev han inget om Lantmannapartiets konservativa strömningar - eller om Bondeförbundets vilja att "skydda den svenska folkstammen", något som nämns i förbifarten i Centerns mer än 270 sidor tjocka jubileumsbok "Hundra år av handlingskraft" från 2010.
Det har snart gått 500 år. Ändå har så lite har förändrats. De mest troende väljer att se vad de vill se. Den politiska makten väljer att berätta vad man vill berätta. Det spelar föga roll om landsfadern heter Gustav Vasa eller Fredrik Reinfeldt.