Mona Sahlin och Pär Nuder blir ett slagkraftigt ledarpar
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Egentligen har jag heller ingen lust att lägga mig i debatten om ordförandevalet till socialdemokraterna.
Det som ändå får mig att fatta pennan är minnet av den entusiasm jag en gång kände inför valet av Olof Palme 1968. Men detta öppna så kallade demokratiska förfarande som nu prövas har jag föga till övers för.
Vad fordras av en partiledare
Partiet har klarat av att välja ledare förr, starka ledare, som förmått växa med uppgiften. Så slut leden, låt valberedningen i lugn och ro tänka över vad som fordras av en partiledare: visioner, vältalighet, karisma, ihärdighet, tålighet och stor smittande entusiasm.
Och under detta, självklart all den kunskap, taktiska skicklighet, medievana som fordras.
Jag kan inte heller förstå alla dessa människor, som känner sig kallade att förespråka en kvinnlig partiordförande för att det nu skulle vara dags. Det kan inte vara meningen att man skall kvotera partiledare, som om det vore vilket jobb som helst. Man och kvinna "tävlar" här på jämlika villkor.
Så ändå några ord om det "kvinnoval" som tycks förestå. Ett antal presumtiva ledare har varit uppe till diskussion. De flesta har tackat nej. Och jag har personligen svårt att till exempel se Jämtin eller Messing som kandidater. Jag upplever det som om de saknar den utstrålning på ytan som ändå erfordras, hur duktiga i övrigt de än må vara.
Så är det ju ofta, många är duktiga, men få är utvalda. Wallström hade varit en god kandidat. Jämförbar med henne är trots allt skitsnack Mona Sahlin.
Hon må under sin SSU-tid ha varit slarvig som en begåvad tjej som uppmärksammas för sin duktighet mycket väl kan tänkas ha varit. Jag kan också förstå att Jan Karlsson kan ha det i minnet, men långsintheten må väl ändå ha sin gräns.
Mona Sahlins kvaliteter
Hon slarvade vidare under sin tid som ung minister, det vet vi alla, men vi må också minnas att hon tjusade många och var påtänkt som efterträdare till Ingvar Carlsson.
Hans omdöme bör vi inte betvivla. Men Persson kom istället. Kanske var det rätt. Ibland tycker jag det, ibland inte. Men många är idag fulla av kritik mot honom och lyckas helt blunda för de kvaliteter som han absolut besatt, sin bufflighet till trots.
Kanske kan det vara svårt att utifrån sina personliga erfarenheter i det förflutna bedöma Mona Sahlins kvaliteter. Jag tror inte heller att det räcker med att "ana" hur det är med Sahlins ordning av idag. Det måste man veta och det är valberedningens uppgift.
Ens argumentation stärks inte heller av att man nostalgiskt drömmer om Anna Lindh, eller tycker att Margot Wallström vore ett bättre alternativ för att hon är "näst högst i EU".
Det är hon inte, det är bara en naiv syn på europasamarbetet. Kanske känner hon sina gränser bättre än vi? Och snarare är det väl så att många ansett det vara ett gångbart argument, att hon haft svårt att dra jämt med Pehrsson.
En slagkraftig kvinna
Av de som står till buds som partiledare syns mig därför Sahlin bäst lämpad, men vem är jag att veta annat än utifrån en överkörning i en debatt som sved.
Och Pär Nuder, även om man nu råkar höra till det köttberg, som Nuder i sin strävan att vara lustig förkastade. Ibland slinter tungan, det vet vi alla. Men han är skärpt och det hade kunnat gå vägen i valet, om inte media bestämt sig för annat.
Kanske har han rätt den gamle: Sahlin och Nuder vore ett slagkraftigt par, de behövs båda.
Jag kan faktiskt se Sahlin "kollra bort" Reinfeldt i en debatt. Inte minst därför att hon är en slagkraftig kvinna, men hon behöver uppbackning.