"Mona Sahlin har en förmåga att väcka känslor och att sätta agendan som få andra." I sitt replikskifte med Mona Sahlin berömde Fredrik Reinfeldt den avgående S-ledaren. Och skulle någon ha tvivlat på sanningshalten i statsministerns ord fick de svar direkt. Mer än någonting annat handlade onsdagens debatt om Mona Sahlins avsked från rikspolitiken. Politiken och skillnaderna mellan blocken kom först i tredje eller fjärde hand.
Det är förstås naturligt när två partiledare gör sina sista stora riksdagsdebatter - även Maria Wetterstrand (och Peter Eriksson, som inte deltog i debatten) avgår senare i vår - men det sömniga tempot beror främst på annat. Så här har det sett ut under hela hösten: regeringen fortsätter att tala om arbetslinje, budgetdisciplin och ansvarstagande, samtidigt som oppositionen saknar både politiken och personerna som krävs för att utmana regeringen. Sahlin, Wetterstrand och Eriksson har kompetensen att utmana, men deras åsikter saknar tyngd nu när de ska avgå.
Och säga vad man vill om Lars Ohly: att vara banérförare för oppositionen kommer aldrig att bli hans roll. Under riksdagsdebatten var han det rödgröna undantaget som med kraft och energi angrep regeringen. Men det spelar liksom ingen roll. Ohly saknar den lyskraft som utmärker Wetterstrand och hans ytterkantsposition gör honom irrelevant för majoriteten av väljarna. Att han kallar regeringens jobbgaranti för slavarbete är slagkraftigt, men alldeles för långt från verkligheten för att övertyga.
En trött och idélös opposition är förstås bekvämt för en regering som saknar förra mandatperiodens reformiver. Visserligen menar både Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund att "detta kommer att bli historiens största reformår för skolan". På andra områden är det mer tunnsått. Och skolreformerna klubbades ju faktiskt igenom förra mandatperioden.
För sin egen skull borde alliansen lämna sin halvslummer. Oppositionen kommer inte att vara ledar- eller idélös särskilt länge till. Då duger det inte längre att bara hänvisa till budgetbalans, jobbskatteavdrag och tidigare mandatperioder.
Inte heller för landet som helhet går det att luta sig mot tidigare reformer. Alliansen kom till makten för att Sverige behövde reformer. Socialdemokraterna var fast i en återvändsgränd och väljarna efterfrågade maktskifte och nya idéer. Regeringen förvaltade det förtroendet väl mellan 2006 och 2010. Men var är dagens motsvarigheter till jobbskatteavdragen, skolreformerna och energiuppgörelsen?
När Fredrik Reinfeldt tog replik på Mona Sahlin överräckte han en talbok. Men nästa partiledardebatt kommer inte att vara någon avskedsföreställning. Då måste statsministern göra mer än att dela ut avtackningspresenter.