Monarkin räddas av socialdemokrater
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Helen Mirren är lysande och blev ju också med rätta Oscarsbelönad för titelrollen.
Elisabeths premiärminister
Samtidigt ger filmen trovärdiga inblickar både bakom kulisserna på Downing Street och den brittiska monarkins mossiga fasader förutom att den reser intressanta frågor om relationerna mellan gammal överklass och folkvalda ministrar.
Hur mycket som är autentiskt av replikskiftena mellan drottningen och "hennes" premiärminister kan vi ju inte veta. Däremot visar filmen än en gång att monarkin i verkliga krissituationer ofta räddas av socialdemokrater, en av politikens många paradoxer.
Att Göran Persson i den nyss visade tv-dokumentären visade sig så överraskande välvilligt ställd till vår egen kung var ingen tillfällighet. Han ställde ju också upp till kungens försvar efter Brunei-uttalandena härom året.
I filmen - liksom i verkligheten - heter ju räddaren Tony Blair. 1917-18, då tronerna föll som käglor nere på kontinenten, var det väl också mycket tack vare Hjalmar Branting som kungahuset överlevde här hemma.
Om våra dagars kungligheter överhuvud taget ägnar Branting en tanke borde de kanske i sitt innersta egentligen förbanna honom. Utan honom hade de - vem vet? - kanske varit fria att leva helt normala liv i dag
- Varför blir labours premiärministrar alltid så betuttade i drottningen, frågar Cherie Blair, Tony Blairs fru, sarkastiskt mot slutet av filmen.
En högst berättigad fråga, som egentligen drabbar fler än brittiska premiärministrar.
I kunglig närhet brukar, tycker jag mig ha noterat, även de mest inbitna gamla republikaner ha en benägenhet att tappa både sans och kritiskt omdöme.
Och det förklarar förmodligen också varför något så otidsenligt som monarkin överhuvud taget kunnat överleva.