På Bokmässan i Göteborg som nyligen gick av stapeln kunde den hågade höra Håkan Juholt beklaga sig över att "politiken backar och lämnar åt andra att sätta dagordningen". För honom betyder det att något är allvarligt fel, men för många andra är det samhälleligt sundhetstecken.
Förhållandet mellan politiska åsikter och personliga uppfattningar, eller om man så vill mellan politik och moral visar sig ofta förvirra somliga människor. Det gäller inte minst ett stort antal politiker. För rättvisans skull bör inflikas att dessa återfinns över hela det politiska spektrumet. Det kan sägas handla om vilken roll politiken bör spela i samhället alternativt vilken roll moralen bör spela i politiken. Frågorna är inte identiska men ändå så pass överlappande att det fungerar relativt väl.
Att det behövs en stat med normgivningsmakt är föga kontroversiellt. Det är nödvändigt för att få våra samhällen att fungera, för att så att säga foga samman skarvarna mellan alla individer så att vi inte stör eller skadar varandra. Statens omfattning och uppgift är däremot föremål för mer divergerande uppfattningar.
Ska staten som folkets företrädare försöka skapa goda medborgare utöver vad som är behövligt för att samhället ska fungera? Det borde vara en mer kontroversiell fråga än det är. Utgångspunkten för staten bör vara att den ska lösa sådant som vi inte kan göra själva. Om vi till exempel ska sköta polisverksamheten själva kommer det snabbt att uppstå stora problem. Således är det en uppgift som lämpar sig oerhört väl för staten.
Staten företräder alla i samhället, oavsett om de vill det eller inte. Att det inte finns någon möjlighet att lämna samhället för den som inte gillar det medför också ett ansvar för staten att begränsa sin verksamhet till det nödvändiga. Ju mer staten ägnar sig åt, desto färre kommer att känna sig hemma i den. Det finns dessutom få argument med något som helst belägg för att politiker på det hela taget har större förståelse för våra liv än vad vi själva har.
När staten dessutom tar sig för att lagstifta i moraliska spörsmål av högst personlig karaktär har den därför sedan länge tagit sig vatten över huvudet. Då tjänar inte staten längre folket utan försöker uppfostra folket att tjäna staten.
Med dessa insikter blir det också naturligt att någons personliga åsikter kan skilja sig från vederbörandes politiska dito. Det är till exempel fullt möjligt att anse till exempel att abort är dåligt eller att föräldrar bör dela föräldraledigheten lika utan att för den delen anse att det är frågor som bör avgöras genom lagstiftning. Personliga, moraliska frågor bör avgöras av varje person för sig. Det är vi själva som i slutändan ska leva med våra beslut och vi bör fatta dem själva. Det finns ingen mall som passar alla.
Någon som genom åren har fått utstå hård och frekvent kritik för sin ovilja att lagstifta i flertalet moraliska spörsmål är Göran Hägglund. Nu är han åter ifrågasatt som partiledare för Kristdemokraterna. Förhoppningsvis får han förnyat förtroende att leda partiet och då bör han åter ta täten i kampen att begränsa politikens intrång i vad som även framgent bör vara våra liv.