Han hade ingenting att tjäna på det personligen, utom möjligtvis förmånen att knäppa en fyrkantig kvinna i Göteborg på näsan. Thomas Bodström ringde näringslivsmagnaten Marcus Wallenberg på mobilen, och fick napp direkt.
Historien berättas i tidigare justitieministern Thomas Bodströms nya bok Inifrån. Bodström var med och arrangerade en fotbollsskola på Fårö, i samband med Gothia Cup. SKF i Göteborg sponsrade ett zambiskt lags resa, och Bodström ville att SKF skulle låta laget tillbringa en vecka extra i Sverige, för att delta i fotbollsskolan. Kostnaden för resan skulle bli precis den samma, men SKF satte sig på tvären. Ett samtal till SKF:s huvudägare var det som behövdes.
Bakgrunden till samtalet var att Bodström hade lärt känna Marcus Wallenberg i samband med att han slogs för det svenska systemet med a- och b-aktier, som är särskilt viktigt för Wallenbergsfären.
Att bekanta ringer varandra och ber om tjänster innebär inte att de är korrumperade. Men anekdoten i Inifrån visar hur lätt det är att tangera gränslandet. Även om Bodström inte hade någonting att vinna i ekonomiskt hänseende så blev det en fråga om makt och prestige, där han kunde vinna tack vare kontakterna från sin roll som justitieminister.
När allt fler före detta toppolitiker blir lobbyister, krävs en öppen debatt om vilka gränsdragningar det kräver. I går minister eller statssekreterare, i dag lobbyist, ringer juniora departementstjänstemän eller tidigare riksdagskollegor. Spelreglerna för dessa samtal bygger på de inblandades moral och professionalitet. Det är långt ifrån okomplicerat.
I Ernst & Youngs årliga korruptionsundersökning, som presenterades i förra veckan, framgår att en tredjedel av de anställda på europeiska storföretag är beredda att erbjuda kontanter, presenter eller underhållning för att vinna en affär. I Sverige uppger en av fem chefer att de är beredda att betala mutor.
Länge regerade föreställningen om Sverige som en moralisk frizon, där varken korruption eller mutor förekommer. Den bilden börjar förändras, i mer realistisk riktning. Däremot talar vi fortfarande väldigt lite om vänskapsbandens makt.
Vissa lobbyister, oftast sådana som själva bara arbetar med uppdrag som uppfattas som "goda" tycker att Sverige borde ha ett system för registrering av lobbyister kring riksdag och regering. Det vore bara dumt. Intresseorganisationer och företag måste kunna träffa makthavare utan att minsta steg registreras. Däremot behövs en kontinuerlig diskussion om i vilken utsträckning vänskapsband och nätverk får utnyttjas.
Från alliansens kärntrupp 2006 har Lars Leijonborg och Ulrica Schenström gått till lobbyistföretag. Moderaternas förre kommunikationschef Pär Henriksson gick till Svenskt Näringsliv. Varje gång de lyfter luren och ringer en tidigare allianskollega bör det ske ett moraliskt övervägande. Det är betydligt svårare än att bara låta bli att ge mutor.