Mörkrets hjärta
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Sedan dess har hoppet och solen dalat. Nu ligger åkrarna i träda, arbetslösheten är 80 procent, inflationen är ofattbart hög, stora delar av befolkningen svälter, till och med statsfinanserna är urusla. Zimbabwe är mörkrets hjärta och i dess innersta trycker Robert Mugabe, verklighetens mistah Kurtz.
Hoppet står nu snarare till grannländer, som Tanzania, Swaziland, Angola, Zambia, Kenya och Ruanda, som riktat hård kritik mot den zimbabwiska regimen. Men i dessa länder, liksom i Europa, har man hoppats på förändring inifrån. Man har väntat och väntat, men förgäves.
Men så i mars i år tycktes förhoppningarna plötsligt befogade. Oppositionsledaren Morgan Tsvangirai segrade i presidentvalets första omgång. Marginalerna var dock knappa och konstitutionen kräver därför en andra valomgång. Zimbabwierna går och röstar på fredag.
En opinionsundersökning utlovade nyligen seger med bred marginal för Tsvangirai. Men sedan Tsvangirai i söndags meddelade att han drar sig ur valet ser det ut som Robert Mugabe vinner på walk over.
Det är djupt beklagligt, men inte helt oväntat. Terrorn mot oppositionen har intensifierats i Zimbabwe de senaste veckorna. Människorättsorganisationer, oppositionsmedlemmar och exilmedia talar om om fruktansvärda övergrepp. Brittiska Economist rapporterar bland annat om hur hustrun till en av ledarna för oppositionspartiet MDC först fått sina händer och fötter avskurna och sedan blivit bränd till döds.
Om Tsvangirai stått på sig, trots terrorn, är det sannolikt att våldet skulle ha trappats upp under veckan. Men Tsvangirai gör bedömningen att en sådan uthållighet hade varit förgäves. Risken är överhängande att den regimtrogna valmyndigheten inte hade gjort honom rättvisa. De förhoppningar som fanns tidigare i år, att Mugabe skulle respektera valresultatet även om det innebar att han själv tvangs kliva ner från tronen, är slagna i spillror. Den ohängde diktatorn visar öppet trynet bakom den demokratiska masken. Den är numera helt genomskinlig.
Frågan är vad nationen har att vänta härnäst. Valet i mars skakade Mugabes maktbas i grunden, han känner sig märkbart hotad. Polis- och krigsmakten är trogen Mugabe, liksom olika paramilitära grupper i landet. Det är sannolikt att han använder dessa styrkor för att hämnas sina fiender. Våldet lär inte avta under den närmsta tiden.
Detta ger sammantaget en mycket dyster bild. Tsvangirais kandidatur representerade en strimma ljus som nu har slocknat. Mörkret ligger åter kompakt över Zimbabwe.