Muséer och ideologi
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För konstmuseer har det i hög utsträckning varit fallet även tidigare, men nu börjar en politisering av museiväsendet över lag bli allt mer uppenbar. Det senaste exemplet står Världskulturmuseet i Göteborg för.
En stulen värld heter en utställning som nu förevisas. Så kallade Paracas-textiler är i centrum. Det är latinamerikanska liksvepningar från 700-talet före Kristus som donerades till staden Göteborg på 1930-talet.
Men själva poängen är egentligen inte att textilierna som sådana har ett historiskt värde av sådan grad att de bör förevisas allmänheten. Nej, det viktiga är museiledningens betoning av att de skulle ha stulits. De hör egentligen inte hemma i Världskulturmuseet utan i Peru, hos "dom", som det uttrycks.
Problemet är bara att "dom" inte finns. Staten Peru kan svårligen kräva materialrätt med hänvisning till annat än grumliga resonemang om kollektiv blodsbörd som skulle sträcka sig över årtusenden. Men den logiken är inte intressant för museiledningen. Det viktiga är att väcka besökarens skuldkänsla såvitt denne definierar sig som västerlänning.
Utan att begripa det gör sig Världskulturmuseet här till ett tidsdokument över vår egen tid snarare än någon annan. Den tid då den politiska trenden i Sverige gick mot att sätta västerlandet i en ohjälplig skuldposition gentemot världen i övrigt. En ideologi som kallade sig multikulturalistisk men som när man skrapade på ytan vilade på strängt gränssättande nationalism.
Och naturligtvis, en tid då museiledningar i allt högre grad frångick sitt uppdrag att levandegöra andra världar för att istället uppfostra besökarna i enlighet med de ideologiska påbuden för dagen. Antingen denna slags skuldromantik eller förstås genusperspektiv eller något annat.
I fallet med Världskulturmuseet blir det uppenbart bakvänt. Snarare bör väl ett sådant museum peka på hur tacksamma vi skall vara att det fanns en tid då kulturskatter spreds över gränserna så att vi idag inte behöver åka till Kina för att se en mingvas eller till Egypten för att se en sarkofag. Den rena plundring vi ser i dag som bara göder en svart marknad är förstås en annan sak. Sådant skall bekämpas.
Men de föremål som Världskulturmuseet och andra såsom Medelhavsmuseet eller Armémuseum har, de skall vi bara vara glada för. De ingår som delar i just en världskultur. Politiskt inkorrekt, uppenbarligen, men likväl.