I kväll är det final i Eurovisionsschlagerfestivalen, Eurovision Song Contest. Om det skrivs det spaltkilometer och uppmärksamheten sträcker sig långt utanför Europas gränser.
En gång var jag kursledare på en SSU-kurs när schlagerfestivalen sändes. Deltagarna, ett gäng i yngre tonåren, ville se finalen.
Jag talade mig varm för samkväm med lägereld och gitarrer i stället. Alla tillsammans i stället för utslagstävling kan man sammanfatta budskapet. Ytlig kommersialism och kulturell likriktning var argument jag med all säkerhet också använde.
-Dessutom vinner Sverige aldrig, var min kraftfulla slutreplik.
Jag lyckades. Alla ställde upp på den planerade kvällsaktiviteten och vi hade en trevlig kväll. Ingen smet undan till TV-rummet.
Dagen efter visade det sig att ett färgglatt band med ett namn som många ännu i första hand förknippade med fiskkonserver från västkusten hade tagit hem segern till Sverige. Året var 1974, platsen för årets schlagerfestival var engelska Brighton och resten är som bekant historia.
Nu har ABBA efter en sällsynt framgångsrik karriär blivit föremål för ett eget museum på Djurgården och schlagerfesten vuxit till ett jätteevenemang som genererar massor av uttagningar, delfinaler och förhandsmaterial.
Mycket TV-tid blir det och stor uppmärksamhet även i andra media. Fenomenet skapar en hel del jobb och Malmö hoppas på PR-vinster. Det är ett bra exempel på att framtidens arbetstillfällen ibland kan finnas på andra arenor än de vi är vana vid. Kulturmarknaden i vid mening är en arbetsskapande bransch att räkna med.
Men den vidlyftiga verksamheten står fortfarande inte fri från kapitalismens avigsidor. På grund av den ekonomiska krisen måste flera länder avstå från tävlingen i år. De har helt enkelt inga pengar att lägga på musiktävlingar och allt det för med sig. Portugal och Polen har till exempel inte kommit till Stockholm och Grekland deltar tack vare att ett privat företag står för fiolerna - eller gitarrerna.