Mycket märkligt
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Utöver litteraturpriset är det Nobels fredspris som är mest "tillgängligt" för intresserade utanför den akademiska världen. I år tilldelades litteraturpriset Herta Müller och fredspriset till Barack Obama. Ingen skugga över Svenska Akademien men hur sjutton tänkte den norska Nobelkommittén?
Enligt Alfred Nobels testamente ska fredspriset tilldelas den som "hafva gjort menskligheten den största nytta" och den person "som har verkat mest eller best för folkens förbrödande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser". Barack Obama har varit USA:s president sedan den 20 januari i år. Inte ens nio månader har gått när han tilldelas ett av de mest prestigefyllda priserna inom den politiska världen. Under de gångna nio månaderna har Obama talat om hopp. Han har sträckt ut en verbal hand till Mellanöstern och pratat om en ny början för de amerikansk-muslimska relationerna. Han ha gjort en segerresa genom Europa och många är de som vill synas i hans närvaro. Men de faktiska resultaten har inte visat sig ännu.
Utan tvekan har Obamas ledord under valkampanjen, "hopp" och "förändring" även fortsatt att prägla hans uttalanden i egenskap av sittande president. Obama har tveklöst antingen talets gåva eller väldigt skickliga talskrivare. Sannolikt både och. Men när det kommer till handling väntar världen fortfarande på "förändring". USA befinner sig alltjämt i krig med både Afghanistan och Irak. Resultatet av det avtal som Obama undertecknade i slutet av januari i år, vilket hade innebörden att Guantanamolägret skulle stängas inom senast ett år, låter alltjämt vänta på sig. Inte ens det kunde uppenbarligen den norska Nobelkommittén invänta.
Varför denna brådska? Obama kan och har omöjligt på nio månader blivit den nu levande person som "hafva gjort menskligheten den största nytta". Utan att veta närmare hur den norska Nobelkommittén har resonerat framstår det snarare som att man har tagit fasta på de glädjeskutt och den känsla av hopp som har följt Obama vart han än har färdats efter sitt tillträde än de faktiska resultaten av hans arbete. Utnämningar som den här riskerar att minska betydelsen av priset, och det kan knappast ha varit kommitténs avsikt. Ett pris är inte värt mer än den prestation som det utdelas med anledning av och här saknas alltjämt det faktiska arbetet.
Att det finns någonting skevt med årets utnämning av fredspristagaren framstår inte bara som klart vid en analys av de åsikter som kommit till uttryck i massmedia efter offentliggörandet, utan att kanske som tydligast i Obamas egen kommentar till priset. En kommentar som det enligt uppgift tog sex timmar för Vita Huset att formulera och i vilken Obama, märkbart besvärad, uttryckt att han inte kände att han förtjänade priset.
Det hela är märkligt, mycket märkligt och det lär bli en märklig tillställning i Oslo när Obama ska hämta ett pris som varken han eller stora delar av resten av världen anser att han förtjänar, i vart fall inte ännu.