Myten om föreningsidyllen

Politik2008-08-16 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det svenska föreningslivet är unikt. Förmodligen har väl inget annat land i världen så många föreningar och organisationer som landet lagom, vilket i det här avseendet är extremt. Folkrörelsesverige är ett begrepp som är intimt förknippat med Sverige som välfärdsland.
Föreningsaktivitet tänks vara en omistlig del av, ibland till och med en förutsättning för, inte bara välfärd utan en fungerande demokrati över huvud taget.

Bo Rothstein, dock, Sveriges kanske meste statsvetare på området, har i en intervju svurit i kyrkan på ett befriande sätt. "Man lär sig också en jädra massa mygel! Nej, den romantiserade idén om folkrörelsernas inverkan på demokratin har skjutits i sank av forskningen" meddelar han utan omsvep. Han menar att det är lätt att skönmåla den omhuldade efterkrigstida bilden av folkrörelseorganisationerna och deras demokratiuppbyggande funktion: "..du kan också beskriva de där organisationerna som hierarkiska, patriarkaliska helvetesmaskiner dit folk gick för att lära sig veta hut".
Det är ord och inga visor. Men nog är det skönt med en mer sammansatt bild än den officiellt sanktionerade; den överideologi som går ut på att det alltid är bättre om folk engagerar sig i organisationer än om de inte gör det. Media har ju också svalt denna sanning okritiskt.
Att engagemanget till och med skulle kunna vara negativt har man knappt ens fått viska. Ändå har svensk offentlighet kunnat bjuda på flera argument för den saken. Myglet och fusket i de politiska ungdomsförbunden nådde ju magnifika nivåer för några år sedan, anmärkningsvärt nog mest på vänsterkanten där annars idén om organisationslivets välsignande effekt brukar vara störst. Man fuskade inte bara med bidrag, man ägnade sig dessutom åt bittra maktstrider under vilka man glatt tog till varje fult knep som fanns för att manipulera den demokratiska processen.

På ett djupare plan kan också ställas frågan om det verkligen är höjden av mänsklig samvaro att sitta i en styrelse. Skapar det sundare relationer mellan de inblandade? Eller tvärtom? Det är inte alls säkert att det alltid är de högre instinkterna som uppmuntras av voteringar, valberedningar och falangbildningar.
Föreningslivet är bra på massor av sätt, men som med allt annat är även det behäftat med fel och brister. Något man aldrig kommer bort ifrån är att i föreningar formaliseras mänskliga relationer istället för att underförstås. Då händer något som i värsta fall mycket effektivt kan undanröja just den positiva inverkan många demokratiideologer förutsätter och i stället ge motsatt effekt. Människan är en social samhällsvarelse. Men både det sociala livet och samhället rymmer mer än föreningar.