De kallas ”Working poor” och står i media för missnöjda lågavlönade och lågutbildade vita arbetare, och de påstods länge ha gett miljardären Donald Trump segern i det amerikanska presidentvalet. Men de har också dykt upp i Europa i samband med Brexitomröstningen, och och de har påståtts stödja högerpopulisten Le Pen i Frankrike.
De fattiga arbetarna sägs hata invandrare, globalisering och det politiska etablissemanget.
Det mesta är myter. Valundersökningarna i USA bekräftar den bild som den här krönikan hela tiden försökt förmedla: Trump valdes av republikanerna, folk som brukar rösta på republikanska kandidater. Varken särskilt fattiga eller arbetslösa. De flesta är tvärtom välbeställda.
Det är Trumps ”kärnväljare”! Det går inte att spåra något massinflöde av ”working poor” i Trumps siffror.
Men det finns fattiga vita som envisas med att rösta på republikanerna, fast detta parti konsekvent missgynnar dem. Många är beroende av Obamacare och Medicaid, två delvis sammankopplade skyddsnät som Trump nu försöker avskaffa respektive försämra. Men de flesta av dem har aldrig jobbat i fabrik, och kan tacka globaliseringen för att de har råd att köpa prylar som de annars fått avstå från.
Inte heller är det Kina som rår för att miljontals jobb just nu försvinner i den amerikanska detaljhandeln . Det är de egna näthandelsföretagen. Skyddsnäten är dåliga och folk drar sig för att flytta. Missnöjet med lönerna togs delvis om hand av demokraten Bernie Sanders, men hans primärvalsväljare gick inte till Trump, som de djupt misstrodde.
Marine Le Pen lyckades visserligen vinna några parlamentsplatser i industridistrikten i norra Frankrike. Men hennes kärna är medelklassen i småstäderna och på landet. Brexitväljarna var en blandning av den konservativa högerflygeln, pensionärer i landsorten och britter som i allmänhet såg snett på ”invandringen” från EU.
I stället för att dra nytta av de nya marknader som EU öppnar för dem (senast Canada och Japan), riskerar britterna de jobb de har. Brexitdebatten har börjat handla om att rädda ekonomin, och många anser att det kräver en ny regering. Labourledaren Jeremy Corbyn har vind i seglen.
Politikerna kunde göra mer för att minska de ekonomiska klyftorna, i stället för att tävla om att befria kapitalägarna från skatter. Vi behöver mer av gemensam beskattning i Europa. Bara EU har muskler att tämja kapitalet, och se till att löntagarna får en större andel av kakan.
Fattiga amerikaner får vänta på ett maktskifte för att få det bättre.