Eva Bofride tar upp ett mycket intressant ämne i sin krönika i onsdags. Hur vi människor fungerar. Är det inte så att vi är hjorddjur? Det flesta av oss tycker om att följa en ledare och överlämna ansvaret till honom eller henne.
Kan vi anklagas för det? Har du inte själv suttit där och känt hur obehagligt det är att gå emot det som alla andra tycks vara överens om. Sällan blir man populär för det.
Jag har frågat några som var med i Kyrkorådet i Visby under förra mandatperioden när Inger Harlevi var ordförande: hur kunde det bli så här? Det finns så mycket kritik och missnöje utanför sammanträdesrummet.
Men när man sitter där och voterar då får ledaren alla med sig. Försökte ni inte gå emot? frågar jag. Nja, du vet, det gick så snabbt alltihop...
Försök inte göra sånt här till en fråga om man eller kvinna! Några är födda till ledare, och vi, de flesta av oss, låter dem gärna ta det ansvaret. Kan det vara så att demokratin ännu har haft så kort tid på sig. Vi har tagit till oss att vi får vara med och rösta fram våra företrädare, och vi får berömma och kritisera dem.
Men vi vill inte göra omaket att sätta oss in i frågorna och sen höja vår röst när besluten ska fattas.
Våra barnbarn kommer kanske att klara det.