Sommaren är fylld av temaveckor. I år verkar de ha gått i varandra. Bergmanveckan flyttade delvis in till Visby samma dag som Stefan Löfvén sommartalade. Och kommunalrådet i Norrköping, Lars Stjernkvist, kom till Fårö och sommartalade på Olof Palmes minnesplats mitt i Almedalsveckan.
Jag pratade med en ung kvinna före Stjernkvists tal och hon sa att hon ville uppleva något annat än trängseln i Visby mellan hennes boende och den mängd aktiviteter som finns i Visby just denna vecka. Jag tror hon var ganska nöjd med sitt val, för Palmes minnesplats är något helt annat än Almedalen.
Daniel Bjurqvist höll ett glödande förtal där han betonade att socialdemokratin måste bli tydligare, våga ta tag i de svårare frågorna och vara mer ideologisk. Jag tror många delar den uppfattningen.
Huvudtalaren Lars Stjernkvist verkade också trivas på Fårö. Han höll ett avspänt tal om att det kan vara lättare att vara kommunalråd än att vara partisekreterare, som han var en period. I kommunalpolitiken fick han ägna sig åt frågor som är viktiga och som förhoppningsvis kan få folk att tro på ett bättre samhälle.
När han fick frågan för 10-15 år sedan om han ville åka till Almedalen, tvekade han. Han håller sig helst på hemmaplan. Men trots allt åkte han dit och har varit där varje år sedan dess. För han tycker att Almedalen är ett uppvisande i demokrati, rättvisa och resonemang. Just resonemang som är så viktigt för att uppnå överenskommelser med motparten som S är så bra på. Sådana partier behövs, menade han och tog SD som motvikt. Jimmie Åkessons tal andades inget resonemang, bara oförsonlighet. Jag såg också Åkessons tal på TV och håller med. Men det är inte Åkesson som är SD:s akilleshäl. Det han säger i talarstolen låter ibland inte så illa. Och så har man som enda parti nolltolerans mot rasism.
Problemet är hans egna medarbetare, både på låg och hög nivå. Har de inte varit dömda brottslingar kommer det uttalanden som i andra partier hade resulterat i minst en timeout. Men Åkesson försvarar dessa uttalanden med att det är enskilda individers syn, inte partiets.
Frågan är om inte Åkesson är ganska ensam om att tycka att man ska ha absolut nolltolerans i SD. I verkligheten är det en mycket töjbar tolerans. Och deras väljare verkar tycka detsamma.