När det triviala lyser igenom

Foto: JESSICA GOW / SCANPIX

Politik2008-08-13 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det blir allt vanligare att kändisar ger sig in i politiken. Den irländska popartisten Bono har utvecklat ett djupt engagemang för bland annat för skuldavskrivning i tredje världen och frekventerar sedan en tid tillbaka utvecklings- och biståndskonferenser, som World Economic Forum i Schweiziska Davos. 2005 utsågs han till "årets person" av tidskriften Time för sina insatser.
Den amerikanska skådespelerskan Angelina Jolie har gjort sig känd som en engagerad röst för barns rättigheter och humanitära instanser mot svält, för vilka hon bland annat belönats med kambodjanskt medborgarskap.

I Sverige ryktas det att Christer Fuglesang, kosmonauten som blev den första svensken i rymden, skall kandidera för folkpartiet i Europaparlamentsvalet. Eller åtminstone vara inblandad i valkampanjen.
Folkpartiets dementerar. Men det är välkänt att Fuglesang är politiskt intresserad på den borgerliga sidan. Som student vid KTH i Stockholm var han engagerad i Högerteknologerna, en förening i Fria Moderata Studentförbundet.

Författaren och artisten Alexander Bard siktar hur som helst på att bli politiker och har legat i förhandlingar med två partier, avslöjar han i en intervju. Vilka vill han inte avslöja, förutom att det inte är moderaterna eller vänsterpartiet. Gissningsvis rör det sig om folkpartiet och centerpartiet. Det är inom vissa fraktioner av de partierna som den excentriske Bard möjligen skulle kunna få gehör för sin Nietzscheinspirerade filosofi och liberala inställning till narkotika och prostitution.
Närvaron av en sådan som Bard i kammaren skulle nog friska upp politiken en smula. Kanske till fördel för vilket parti han nu bestämmer sig för att engagera sig i. Även om man undrar vilka höjder av folklighet en person som öppet uttrycker sitt förakt för nationalschlagerartisten Carola verkligen kan förmå sig själv till.

Trenden är hur som helst begriplig. Partierna kämpar med nedåtgående medlemstal och en allt mer fragmenterad politisk kultur. Med en kändis som affischnamn hoppas man väl locka unga väljare att engagera sig partipolitiskt. Det råder ju knappast någon tvekan om att Bono bidragit till ett växande intresse för biståndsfrågor bland unga.
Frågan är om det intresse kändisar kan tillföra en politisk sak är uppriktigt och självkritiskt eller ytligt och självcentrerat. Det finns onekligen en risk att artister och TV-kändisar i politiken trivialiserar både makten och sakfrågan. Här samanfaller partiernas egenintresse inte med allmänintresset.

Hur lyckad socialdemokraternas rekrytering av den före detta proffsboxaren och underhållningsprofilen Paolo Roberto eller dokusåpakändisen Jan Emanuel Johansson var kan väl sedan diskuteras. När trivialiteten lyser igenom blir det bara banalt.