LIBERAL KOMMENTAR
Det är knappast sista gången Folkpartiledaren Jan Björklund talar i Almedalen. Inget skifte på partiledarposten är att vänta förrän efter valet nästa höst. Ändå är intrycket att FP håller på att lägga epoken Björklund bakom sig.
Även om de opinionsmässiga framgångarna uteblivet är det få partier som de senaste åren kunnat mäta sig med FP när det gäller sakpolitiskt inflytande.
Partiet har inte bara kunnat dominera den skolpolitiska debatten till den grad att övriga partiers politik i perioder mest framstått som varianter av FP-politiken, man har även haft chansen att under snart sju års tid omsätta idéerna till praktisk politik.
Den typen av framgångar är förstås dömda att ta slut. Med åren har det blivit allt svårare att förklara för väljarna varför resultaten dröjer och varför många kurvor fortsätter att peka åt fel håll när det gäller skolan. Samtidigt försöker allt fler partier – inte minst Miljöpartiet – att bli skolpartiet framför andra.
Baksidan med de politiska framgångarna är att FP i det närmaste förvandlats till ett enfrågeparti, och när ett enfrågeparti tappar greppet om sin enda fråga kan fallet bli både snabbt och dramatiskt. Men åren med Björklund, både som tongivande politiker och partiledare, har också inneburit att partiets socialliberala profil försvagats avsevärt. Engagemanget för samhällets utsatta, som alltid tidigare varit ett kännetecken för partiet, har ersatts med enkel kravretorik.
Men sakta tycks pendeln hålla på att svänga tillbaka. Med utnämningen av Maria Arnholm till jämställdhetsminister har FP fått en stark socialliberal röst i regeringen, som bidrar till att vrida partiet bort från kravliberalismen.
Det är en utveckling värd att uppmuntra. För även om det ibland påstås att alla partier idag är liberala, eller socialliberala, är det uppenbart att svensk politik saknar röster som förenar tilltron till marknadsekonomin med att stå på de svagas sida. Alltför ofta har liberalismen i svensk politik i stället kommit att bli synonym med näringslivets intressen.
Inte heller saknas det klassiska socialliberala frågor att profilera partiet med. Det sneda uttaget av föräldraledighet fortsätter snart 20 år efter att den första pappamånaden infördes att vara den brännande jämställdhetspolitiska frågan. Socialförsäkringarna är i ett akut behov av att renoveras så att de åter kan underlätta omställning genom att erbjuda faktisk inkomsttrygghet för den som blir sjuk eller arbetslös. Äldreomsorgen är en tickande bomb i takt med att växande pensionärsgrupper ställer allt högre krav.
Återstår bara att se om Jan Björklund vill bli ihågkommen som den som både introducerade och satte punkt för kravliberalismen i svensk politik.