När får vi se en mer samlad opposition?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Statsminister Fredrik Reinfeldts hantering av Cecilia Stegö Chilòs underlåtenhet att betala tv-licens och Maria Borelius svarta löner till barnflickor är det första provet på hur bra han är på att pejla in hur allvarligt vanliga människor ser på vad de gjort - lyhördhet är ju något som de nya moderaterna fäster stor vikt vid.
Desto lättare än att frisera förtroende-fnurror i regeringen verkar det åtminstone inledningsvis bli för Fredrik Reinfeldt och alliansen att möta oppositionen i sakpolitiken. Göran Persson i Stjärnhov, som den före detta statsministern numera tituleras av talmannen för att skilja honom från hans namne i riksdagen, sade sig vara lika stolt över detta nya tilltalsnamn som det förra. Men hans anförande och trötta repliker skvallrade om motsatsen.
I Göran Perssons värld verkar Sveriges största problem vara att han inte längre är regeringschef eftersom all utveckling pekade åt rätt håll så länge han satt i Rosenbad. Partiledardebatten gjorde det snudd på övertydligt att han är en lomhörd jättepropp i vägen för den självrannsakan som måste släppas fram inom socialdemokratin innan den hårda oppositionspolitik som partiet utlovat kan bli verklighet.
Inte heller vänsterpartiet förmådde inleda mandatperioden med att leverera någon opposition med skärpa. Lars Ohly sätter skränigheten främst och njuter av att ge "högern" verbala smockor. Att de allt som oftast träffar tomma intet tycks inte bekomma honom. Frågan är om vänsterpartiets väljare delar hans belåtenhet.
Den gröna hövligheten som kom i dagen under debatten är desto intressantare. Miljöpartiet har i Peter Eriksson ett språkrör som sätter resultat före retorik och han var inte sen att bjuda in alliansregeringens partiledare till partiets kongress samtidigt som han var noga med att markera att miljöpartiet helst hade sett en rödgrön regering.
Alliansen har här en strategisk möjlighet att mot bakgrund av regeringsförklaringens tal om breda överenskommelser få miljöpartiet att ta små steg från den röda myllan som blivit betydligt mindre näringsrik efter valet. Miljöpartiet står alltjämt långt från de borgerliga partierna i åtskilliga viktiga frågor, men att inte ta chansen att på allvar försöka knyta till sig de gröna i frågor där det finns förutsättningar för att nå samsyn vore synd.