LIBERAL KOMMENTAR
Det är någonting i den svenska försvarspolitiken som inte stämmer. När landets flygvapen som ingår i en visionär nationell incidentberedskap bereds tillfälle att arbeta i nära samarbete med Nato i Medelhavet fungerar man som en kompetent och uppskattad medarbetare. Men när man efter fullbordat uppdrag återvänder till hemlandet tycks man somna till. Trots att som fallet var i påskhelgen ryssarna sedan länge aviserat en stor luftstridsövning Ladoga 2013 med deltagande av över 70 flygplan. Att samtliga flyg i den svenska så kallade incidentberedskapen stod kvar på sina uppställningsplatser den 26 och 27 februari måste anses som ett av efterkrigstidens största blunder. Ryska nyhetsbyråer och bloggar hade talat om övningen långt i förväg. Men flygvapenledningens talesman, insatschef Anders Silwer, svarar vid måndagens presskonferens ”Vi går inte upp för vad som helst – utan tittar till 90 procent i stället på information från flygplanens transpondrar”.
För den oinvigde kan detta låta betryggande. De flygplan som ständigt har sina identifieringstranspondrar påslagna är givetvis det civila reguljärflyget. Men frågan är om försvarsministerns förlängda arm Anders Silwer inte borde fundera över om verkligen en övande presumtiv angripare ständigt meddelar omvärlden att ”här är jag – och så här mycket bränslereserv har jag kvar”.
Så sent som på 2000-talet var det allmänna omdömet i svenska försvarskretsar att – om den sovjetiske flygföraren inte hade ständigt kontakt med sin radarjaktledare så skulle han aldrig hitta hem. Men jag och kanske fler ser det som mer sannolikt att han i dag ständigt både vet var han är och hur han ska hitta hem.
Vid försvarskonferensen i Sälen den 15 januari slog försvarsminister Karin Enström (M) i ett tal fast att: ”Säkerhets-, krisberedskap- och försvarspolitik syftar till att hela tiden, dygnet runt, vara förberedd på att det oförutsägbara kan inträffa ”.
Området nordost om Gotska sandön finns tydligen inte med i Enströms kartbok. Inte heller i utrikesminister Carl Bildts för den delen, trots hans i övrigt ivrigt kontinentala resande, eftersom han anser att frågan inte anses vara av någon betydelse. Nej kanske så – när en utrikesfråga visavi den ryska björnen blir allt för pinsam avstår man hellre. Ubåtarna inte att förglömma.
I dag när antalet svenska flygdivisioner från 1980-talet minskat från 20 till 4 finns det inte mycket att svara med. Ryssarna rustar för 5 000 miljarder fram till 2020, när vi satsar 100 miljarder under samma tid. Varav merparten kommer att läggas på nästa E-version av JAS-flygplanet. Frågan är vad vi ska ha dem till utan adekvat basering med tillräckligt luftförsvar.
Den här gången fanns F16-plan från Nato baserade på den forna sovjetbasen Siauliai i Baltikum som i vart fall kunde följa det simulerade anfallet.
DN:s kommentar träffade rätt: ”Man får intrycket av att om Nato skulle organisera en fotbollsturnering eller starta en syförening så skulle Sverige vara första land att anmäla sig. Vi är med på allt – utom att fatta besluten och garanteras hjälp”.
Det är hög tid att starta en diskussion om ett fullvärdigt svenskt medlemskap i Nato.