När förbud inte funkar
Ingen riktig valfrihetsivrare. Foto: Gunnar Lundmark / SCANPIX
Foto: Gunnar Lundmark / SvD / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men vad blir konsekvensen av att förbjuda aktieutdelning för dessa företag? Ja, i ett kortare perspektiv kan det förstås vara positivt för företaget att investera i verksamheten snarare än i låta pengarna rulla ned i aktieägarnas plånböcker. Men på längre sikt blir detta ett problem. Vem är intresserad av att satsa pengar i en verksamhet där en eventuell vinst inte kommer den som satsar till del? Väldigt få. Istället riskerar detta i förlängningen leda till att vi får färre privata aktörer på marknaden.
DN-debattartikeln innehåller dessutom direkta förvanskningar i syfte att smutskasta Sveriges friskolor. Jämtin jämför exempelvis friskolornas aktieutdelning på 84 miljoner kronor år 2007 med att var tionde elev samma år gick ut nian utan gymnasiebehörighet. Bilden som frammanas är den av friskolorna som mer intresserade av tjäna pengar åt sina aktieägare än att ge sina elever en god utbildning. Kruxet med denna bild är att den inte stämmer med verkligheten. Den största andelen elever som gick ut ur grundskolan utan gymnasiebehörighet gick i kommunala skolor, inte i friskolor. Problemet med elevernas dåliga reslutat beror alltså inte på aktieutdelning utan är mer av komplex natur, exempelvis på utbildningssystemets utformning.
Artikeln inleds med ett lovprisande av mångfalden på välfärdsområdet där både privata och offentliga aktörer finns. Men lovsången skorrar lite falskt när man vet att socialdemokraterna rent ideologiskt alltid ha varit emot privata alternativ. Eftersom Jämtin vet att de väljare, som vände hennes parti ryggen i de senaste EU-valet, (Socialdemokraterna blev i Stockholm bara fjärde största parti) är nöjda över att välfärdstjänster finns i privat regi vågar hon inte komma med förslag om att direkt förbjuda dessa utan väljer istället att reglera vinsterna vilket i förlängningen leder till samma resultat; nämligen att de privata välfärdsaktörerna blir färre. På så sätt kan man framstå som en valfrihetsivrare när man egentligen är ute efter att strypa valfriheten.