När kommer barnens tid?
Det är min förhoppning att barnperspektivet inte bara ska finnas med i juletid utan i arbetet med byggandet av ett uthålligt samhälle där vi vågar bli berörda och engagerade. Även om det finns föräldrar som ställer upp i allt så behövs också en morfar, mormor, farmor, farfar, vänner och medmänniskor överhuvudtaget. Det skriver nyblivna morfar Åke Svensson i en julhälsning.
Foto: Hasse Holmberg / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Jag anar att det kommer från ursprunget till vårt kristna julfirande. När Jesus föddes, i ett utsatt läge, i en liten by utanför Betlehem. Så är tiden när det skall fokuseras på barnen. Gud som landar i vår vardag, om du har den tron, eller att se framtiden i dessa våra minsta systrar och bröder.
Barnens utsatthet
Men någonstans gick det alldeles väldigt fel. Bevisen blir tydliga i mötet med de minsta som är utsatta, svältande, längtande och till och med apatiska.
Vi har kommit överens om att alltid ha barnperspektivet med i de beslut som fattas. Men det är nog just barnperspektivet som fattas, alltför ofta. Det blir något vi försöker reparera med löftet att det bara skall vara ett undantag.
Undantagen har alltmer blivit regel och barnens utsatthet blir tydlig i nedskärningar i fritidsaktiviteter och ökande barngrupper och minskande resurser till de med de största behoven.
Jag vet att det går att blunda och återigen luta sig mot att det inte skall upprepas och när väl resurserna finns där så skall barnen prioriteras......
Resurserna finns där hos oss i den rikare delen av världen och visst är barnadödligheten lägst, men likväl finns det behov och längtan hos våra barn.
Det är viktigt att kunna bli berörd och inte odla ett stenhjärta. Ett hjärta som undviker det upprörande och inte lyssnar till längtan och behov.
När jag blev morfar
Själv är jag inte så mycket bättre än någon annan. Att bli berörd kostar på, så emellanåt gäller det att undvika att se de mest utsatta. Men så inträffar saker i våra liv där det inte längre går att slå ner blicken och sluta lyssna. För mig skedde det i augusti när jag blev morfar.
Det går inte att närma sig den lilla Ellen med ett stenhjärta för det är uppenbart hur sårbart och utsatt detta lilla liv är. Även om det finns föräldrar som ställer upp i allt så behövs också en morfar, mormor, farmor, farfar, vänner och medmänniskor överhuvudtaget.
Alltid barnperspektivet
Ellen föddes ett år då det i Sverige inte har fötts så många barn sedan 1946! Kanske en signal om att det finns en tro på framtiden och möjligheten att skapa ett samhälle med barnen i centrum. Det är min förhoppning att barnperspektivet inte bara ska finnas med i juletid utan i arbetet med byggandet av ett uthålligt samhälle där vi vågar bli berörda och engagerade.
Och det är inte bara för våra barns skull. Inte bara för de allra mest utsatta utan också för vår skull. Det är min längtan julen 2009.
Det finns inga ursäkter. Nu måste det bara bli barnens tid!