När Nya Socialdemokraterna?

Politik2010-08-13 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Först fick vi Nya Moderaterna.
Så kom nya arbetarpartiet.
I årets Almedalen lanserade Fredrik Reinfeldt "enda arbetarpartiet". Blir det snart "nya socialdemokraterna"?

För det är ju Mona Sahlins tilltänkta väljare Moderaterna vill ta över.
Det var Reinfeldt och hans partisekretare Per Schlingmann väldiga tydliga med på torsdagen, när de presenterade valaffischer och Schlingmann på Dagens Nyheters debattsida meddelade att Moderaterna är det parti som företräder allmänintresset och vill bli det samhällsbärande partiet.

Lite oförsynt, kan tyckas, gentemot kamraterna i alliansen. Skulle de alltså vara särintressen? Man får hoppas att den tanken är moderatledningen fjärran och att måltavlan är den rödgröna.
Och frågan är om vi behöver ett samhällsbärande parti. Partier är nog bra, men inte behöver de väl bära hela samhällen? Vart tog det där vägen, med politikens begränsningar?

Dessutom håller vi ännu på att avveckla epoken med Socialdemokratin som statsbärande parti. Med sitt rödgröna samarbete har Mona Sahlin halvt abdikerat och enligt opinionsmätningarna kommer valet att bekräfta att det var rätt gjort av henne.
För partiet riskerar att upprepa sin erfarenhet från valet 2006 och än en gång notera sitt sämsta resultat sedan 1917.

Moderaterna siktar högt, och förhoppningsvis når de åtminstone trädtopparna.
En viss ödmjukhet inför uppgiften kan dock noteras. Det heter ju att Moderaterna vill förtjäna fler väljare, i hela Sverige.
Och de måste komma från andra sidan blockgränsen.

Så skedde 2006 och att det blir en upprepning, helst förstärkt, är avgörande för en fortsatt alliansregering.
Men sanningen är ju att det varit så förtvivlat svårt. Efter en opinionsmässigt turbulent mandatperiod kan vi nu konstatera att förändringar i huvudsak skett inom blocken, inte mellan dem.

Facit av mandatperioden är att en borgerlig regering suttit i hela fyra år och hållit ihop. Samt att Mona Sahlin i grunden förändrat sitt partis roll i svensk politik. Nu testas om omgörningen gillas av väljarna.
Hennes parti har sedan 1900-talets början upplevt en ständig dragkamp mellan olika falanger. Bortsett från partisprängningen 1917 har den inre kampen nästan varit en styrka: "Marschera åtskilt, slå gemensamt", enligt den tyske härföraren von Moltke.

Men Sahlin är ingen Moltke som man självklart lyder. Hennes rödgröna samarbetsexperiment har hittills bara försvagat henne och det egna partiet.
En klen tröst är att det intresse hon väcker. Ett exempel är den konsumentupplysande boken "Den nya vän(S)tern", av Christer Isaksson (Ekerlids förlag). Isaksson ger vänsterns ledartröja till Sahlin, berättar om hennes vedermödor som partiledare och presenterar de personer som styr våra öden efter 19 september.
Ifall valet inte går som Reinfeldt hoppas.