67 procent av väljarna vill se större skillnader mellan de politiska partierna, enligt en studie som statsvetaren Magnus Hagevi presenterar senare under Almedalsveckan.
Det förvånar inte. Sedan Moderaterna gjorde om sig själva till ”arbetarpartiet nya Moderaterna”, och Socialdemokraternas svar blev att tala mindre om bidrag och mer om näringsliv, är det en uttjatad sanning att det är trångt i den politiska mitten.
Ett parti har till och med gjort trängseln i mitten till en del av sitt budskap. Näst efter invandring är nog ”sjuklövern” det som Sverigedemokrater helst talar om. ”Sjuklövern” ska tolkas som en nedsättande beskrivning av att alla riksdagspartier – utom SD – tycker likadant.
Men det är en sanning med modifikation. I invandringsfrågan, där SD verkligen avviker, är det inte så att övriga partier är helt överens. Och i de flesta andra frågor ligger SD själva i mittfåran, och gör trevare än till höger än till vänster.
Förslaget om rätt till heltid för offentliganställda kvinnor visar att SD liksom de andra partierna gärna triangulerar till en position där man tror sig locka fler väljare. Rätt till heltid har länge varit S- och V-politik, och efter SD var det Moderaternas tur att lova att kvinnor ska få bättre möjligheter att arbeta heltid.
Tendensen att partierna tränger ihop sig i en smal mittfåra och bara tillåter sig själva att avvika i enstaka profilfrågor (skolan för FP, invandringen för SD, familjefrågorna för KD) kan ses på två olika sätt. Om vi antar att den där mittfåran motsvarar vad en majoritet av väljarna vill ha så är trängseln ett tecken på att demokratin fungerar.
Så tycks Moderaterna resonera. M har osentimentalt gjort sig av med mer och mer av sitt ideologiska bagage, och ägnar sig numera åt att ”lyssna in” för att kunna servera ”lösningar på vardagsproblem”. Vill väljarna ha genuspedagogik och antydningar om kvotering av föräldraförsäkring och bolagsstyrelser så levererar M, för att ta några färska exempel.
Problem ett är att väljare som röstar M på grund av liberalkonservativ ideologisk övertygelse knappast uppskattar förslagen. Problem två är att opinionsmätningar visar att folket inte vill ha kvoterad föräldraförsäkring. Uppenbarligen stämmer åsikterna i den trånga mittfåran inte alltid med väljarmajoritetens åsikter.
Därav det andra synsättet på trängseln i mitten; att den är ett problem. När partierna blir mindre ideologiska och mer lika blir det svårt för väljarna att göra sitt val. Fördelen med ideologier är att de ger viss förutsägbarhet. Ingen vet vad som händer i framtiden, men väljarna kan förutse hur ett liberalt, konservativt eller socialistiskt parti reagerar på olika scenarier. När partierna däremot trängs i mitten och pratar ”vardagsproblem” försvinner den förutsägbarheten.
Trängseln i mitten beror på att partierna vill ha makt, de vill regera. Men den som begär väljarnas förtroende att få regera måste kunna förklara vad den vill och varför. Då räcker det inte att trängas med de andra, då krävs en ideologi.