När säger vi adjö till 1968?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För det var det deras omsjungna 1968 handlade om: ungdomlighet och socialistisk urladdning. I år firar denna obehagliga kombination 40 år.
Ja, obehaglig. Och det visade sig med all tydlighet under 1968 och åren därefter. Bakom freds- och kärleksretoriken dolde sig totalitarism och samhällshat. Och förstås borgerligt självhat. Arbetarna bland alla unga arga marxister var så få att de knappt lät sig märkas. Som vanligt var det medelklassens barn som gjorde uppror mot det samhälle som gett dem den mest ombonade uppväxten i historien.
Sverige drabbades hårt av den vänstervåg som utlöstes från det beryktade året 1968. I svenskt offentligt medvetande etablerades en oerhört romantiserad bild av individen och hennes frihetslidelse. Individen skulle frigöras från alla förlegade band och auktoriteter och istället förverkliga sig själv i det stora kollektivet i vilket alla var jämlikar. Idéerna från Jean-Jacques Rousseau kom till heders igen, de i vilka individens sanna tillstånd var det av naturen givna. De där hon inte var bunden av samhällsnormerna utan kunde leva ut sina instinkter utan begränsningar.
Mellan individ och stat skulle inte finnas några förtryckande borgerliga mellanled som familj, moral eller tradition. Det skulle bara finnas fritt rum för utlevelse.
De som i detta såg totalitarismen öppna sig tystades snabbt av en hatfylld kör 1968. Men det är inte utan skäl som Rousseau har kallats det moderna förtryckets fader.
Och det är ingen slump att några av världens mest förfärliga diktatorer sattes på piedestal av 68-rörelsen.
I Sverige lider vi fortfarande svårt av denna ideologi. "Det galna kvartsseklet" som följde efter 1968 har ebbat ut i sina grövre uttryck, men grundläggande föreställningar sitter fortfarande kvar i det offentliga medvetandet.
Inte minst beror detta på 68:ornas starka ställning i medierna och kulturlivet. Därför kommer såren från revoltens år att ta lång tid att läka. Det spelar ingen roll hur många Berlinmurar som rivs, hur många tyranner som störtas, hur många kvasisocialistiska projekt som läggs ned här hemma och utomlands. Det spelar ingen roll hur många par som separerar, hur många könssjukdomar som sprids, hur många rapporter om ungdomars psykiska ohälsa som duggar. Det spelar ingen roll hur många gånger 68-rörelsens världsbild och människosyn vederläggs av verkligheten. Dess tillskyndare har lyckats förskansa sig på så många poster i det svenska debattlandskapet att myten om 1968 kommer leva vidare, omsorgsfullt vaktat av en massa personer som känner att såväl försörjningen som självbilden annars sätts på spel.
Men som sagt, någon gång går de i pension.