När tar Europa sitt ansvar?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Efter massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila, då minst 800 palestinska kvinnor, barn och gamla mördades av kristen milis medan israeliska soldater höll vakt, tvingades israelerna retirera till södra Libanon där de bet sig fast i 18 år.
I ett sällsynt anfall av klarsyn, förklarade det israeliska parlamentet att Ariel Sharon - då försvarsminister - inte borde ingå i någon framtida regering. Men snart var den stridslystne generalen tillbaka i politiken och provocerade egenhändigt fram det andra palestinska upproret för att själv komma till makten. Något som han snart lyckades med.
Kärnan i Hizbollahrörelsen
De shiamuslimer som den gången flydde från södra Libanon utgör idag kärnan i Hizbollah-rörelsen, som Israel nu försöker komma åt genom att döda oskyldiga libaneser och förstöra landets infrastruktur.
De nya flyktingströmmar som dagens bombningar ger upphov till blir nästa generation motståndsmän och -kvinnor. Ännu mer beslutsamma, ännu mer radikala. När ska israelerna lära sig den läxan?
Utvecklingen i Irak, där inte ens USA:s militära resurser har räckt till för att skapa säkerhet, borde ge israelerna en tankeställare. Ändå ger de sig in i något som kan utvecklas till ett storkrig med både Syrien och Iran.
Ett sådant krig har den försvagade amerikanske presidenten inget politiskt mandat för. USA har inte heller de militära resurserna. Israelerna spelar ett högt spel med sin egen säkerhet som insats.
Kan försvaga tillfälligt
Israelerna kan tillfälligt försvaga Hizbollah militärt, men de kan inte besegra en rörelse som har stöd av en stor del av befolkningen och som är representerad i både parlament och regering. Och som dessutom kan påräkna stöd från Syrien, Iran och numera även trosfränderna i Irak.
Detsamma gäller förstås det palestinska Hamas. I själva verket tjänar dessa rörelser politiskt på de israeliska angreppen.
Hizbollah och Hamas måste avveckla sina militära grenar. Men det kan bara ske genom att de integreras i det politiska systemet, vilket är på gång både i Libanon och Palestina. En process som nu sannolikt kommer att avstanna.
Man kan inte begära att dessa rörelser ska lämna in vapnen när Israel bombar deras länder och kidnappar och mördar deras demokratiskt valda ledare. Man har faktiskt rätt att försvara sig mot en ockupationsmakt.
Berör vår världsdel
Vad som nu händer i Mellanöstern berör i hög grad vår världsdel. Mot den bakgrunden är Europas reaktion på de israeliska bombningarna i Libanon förvånansvärt svag. I stället för att säga rent ut att jakten på några i strid försvunna soldater aldrig kan ursäkta att Israel bombar sönder ett land och dödar hundratals oskyldiga, mumlar EU:s utrikesministrar om "bristande proportionalitet". Som om det handlade om matematik och inte om grovt militärt övervåld.
Europa bojkottar den demokratiskt valda regeringen i Palestina och tycks vara berett att offra Libanons nyvunna självständighet för Israels skull. Samtidigt fortsätter EU att behandla Israel som gynnad handelspartner. Man bestraffar arabiskt våld, belönar israeliskt.
När ska Europa sluta knäböja för USA och börja stå på egna ben i världen? Och är det, som den gamle toppdiplomaten Sverker Åström frågar sig i en DN-artikel, nödvändigt att Sverige solidariserar sig med en politik som helt strider mot våra utrikespolitiska traditioner?