LEDARE: När Tolgfors möter verkligheten

Det förtjänar att upprepas igen och igen: Försvarsutgifterna måste betraktas som en försäkringspremie som man inte kan slarva med om det oförutsedda skulle inträffa. Det tar lång tid att bygga upp militära förmågor. Tio, femton, kanske tjugo år. Och att det är omöjligt att förutse den säkerhetspolitiska situationen så lång tid framåt, det har historien visat åtskilliga gånger. 1925 års försvarsbeslut innebar att Sverige rustade ned. Första världskriget var slut och det såg någorlunda ljust ut på den internationella arenan. Ett decennium senare började det gå upp för svenska politiker att Hitler utgjorde ett reellt hot i Europa, och att ett storkrig var nära förestående. Ett nytt försvarsbeslut innebar att Sverige skulle stå redo att möta en invasion mot slutet av 1945. Vid det laget var andra världskriget som bekant över.
Sådant skall man ha med sig. Men nog är en bedömning av det rådande säkerhetspolitiska läget ändå relevant för vilka resurser som skall ställas till försvarsmaktens förfogande.

Parallellt med en ideologiskt färgad diskussion kring den pågående nedrustningen av försvaret förs därför en ganska polariserad debatt kring just det säkerhetspolitiska läget: Finns det en hotbild mot Sverige, och i så fall, hur ser den ut?
Regeringen lutar sig mot försvarsutredningen och upprepar att hotbilden är minimal eller obefintlig. Nedskärningarna är därför befogade, liksom det är befogat att skicka resterna av Sveriges militära förmåga på tjänst i utlandet.
Att Tolgfors partikamrater i försvarsutskottet är kritiska verkar inte röra försvarsministern i ryggen. Så länge de håller tyst och sitter stilla i båten.
Relevant torde dock MUST:s åsikt vara. De är försvarets underrättelsetjänst och experter på området. Och nu framkommer det att även MUST gör en helt annan bedömning än regeringen. Rysslands aggressiva energipolitik försätter Sverige i en säkerhetspolitiskt riskabel situation. Det finns en hotbild. Inget akut invasionsrisk naturligtvis, men en hotbild.

Det är förstås vad överbefälhavare Håkan Syrén sagt under en längre tid. Men när han protesterar mot regeringens hela försvarslinje - verklighetsbild, budgetering och prioriteringsordning - tycker försvarsministern att det är "konstigt". För hur kan ÖB ha en annan uppfattning än försvarsberedningen? Där finns ju samliga riksdagspartier representerade? På Riksgatan 1 i Stockholm har man i god demokratisk anda bestämt att säkerhetsläget är stabilt och då skall inga experter komma och ifrågasätta det. Att potentaterna i Kremls korridorer i mindre demokratisk men lika självgod anda kanske definierat verkligheten annorlunda, den filosofiska paradoxen verkar Tolgfors inte reflekterat över.

Ledare: När Tolgfors möter verkligheten