LEDARE: När tystnaden göder extremismen

Islamist, homofob, rasist. Kanske skulle man kunna lägga till abortmotståndare och antisemit också. Det är bara några av de benämningar som satts på den tidigare så hyllade poeten Mohamed Omar. Tills för något år sedan spelade Omar rollen som en brobyggare mellan muslimer och icke-muslimer. Han framstod som en muslim som gillade demokrati och mänskliga rättigheter. En muslim att lyfta fram som motvikt till den nidbild som bland annat Sverigedemokraterna lever på; där en muslim är någon som skickar sin tonårsdotter genom fönstret och sin tonårsson till koranskolan. Efter Gazakriget i våras var showen slut. Då kom Mohamed Omar ut som islamist. Omar visade sig vara precis det slags person som de främlingsfientliga varnat oss för.

Nu finns risken att det är den muslimbilden som kommer fastna på näthinnan hos många medborgare. Här har alla vi som vet att verkligheten är mycket mer komplex än så en uppgift. Vi som vet att den vanliga muslimen lika lite är en självmordsförhärligande extremist som den vanlige kristne är någon som skjuter abortläkare. Att "vanliga muslimer" kommer ut i debatten och ger Omar svar på tal är förstås av extra stor vikt för att inte de främlingsfientliga partierna ska få vatten på sin kvarn.

Men hur gör vi med Mohamed Omar? Bortdefinierar vi honom ur debatten? Gör vi som Svenska Dagbladets ledarskribent Paulina Neuding och Expressenkrönikören Dilsa Demirbag-Sten vill, det vill säga stänger vi ute Mohamed Omar från medverkan på såväl debattsajten Newsmill som morgonsoffan på Sveriges Television? Rent spontant är detta en naturlig reaktion; Ska vi verkligen ge TV-tid till en person som på allvar hävdar att judarna styr media? De flesta skulle nog svara nej på denna fråga. För egen del är jag inte så säker. Främlingsfientligas och extremisters livsluft är känslan av att vara offer. De sitter ensamma med "sanningen" medan samhället gör allt för att de inte ska nå ut med sin "sanning". Från samhällets sida har man också velat tiga ihjäl exempelvis Sverigedemokraterna. Det var därför man under 80- och 90-talen inte bjöd in dem till tv- debatter och liknande.
Faran var, som man såg det då, att dessa grupper skulle få en legitimitet som de inte hade. I dag vet vi att denna strategi var misslyckad. Sverigedemokraterna är starkare än någonsin förr, kanske just beroende på att de mer eller mindre oemotsagda kunnat berätta sin historia om hur invandringen är orsaken till både vårdköer och våldsbrott. Om man istället hade ställt dem mot väggen och avslöjat deras ihåliga argument, kanske deras framfart hade, om inte stoppats, så i alla fall mildrats.

Nu är visserligen inte Mohammed Omar ett politiskt parti, utan en person, men vem vet vilka krafter som spelar i kulisserna kring en sådan figur. Kanske känns tanken på ett islamistiskt parti främmande i dagsläget, men vem kunde på 80-talet tro att de då heilande skinskallarna skulle kunna formera sig till ett parti som nu, decennier senare, står på tröskeln till riksdagen?

Antagligen är Mohamed Omar medveten om den politiska kraft som ligger i att spela offer. Att då utestänga Omar från både tv och nätsatjer är att omedvetet stärka hans offerroll. Se här, kan Omar säga, när jag sågs som en demokratisk muslim släpptes jag in i finrummen, när jag nu visar min riktiga muslimska identitet slängs jag ut därifrån. Den mediala tystnad kring Mohammed Omar som välmenande debattörer efterfrågar kan på sikt stärka den extremism de själva vill bekämpa.

Ledare: När tystnaden göder extremismen