LEDARE: När välfärden inte far väl

Tabun finns överallt där människor finns. Så ock inom politiken. Hos de styrande Moderaterna i Alliansen är det exempelvis politiskt tabu att diskutera LAS (Lagen om anställningstrygghet) påverkan på ungdomsarbetslösheten eller det korta steget till medlemskap i försvarsalliansen Nato. Ett annat område som de borgerliga politikerna inte gärna tar i ens med tång är den framtida finansieringen av välfärden. Visserligen har regeringen genom Globaliseringsrådet tagit upp frågan men de konkreta lösningarna lyser med sin frånvaro. Paradoxalt nog är det en gammal socialdemokratisk statssekreterare, Per Borg, som på gårdagens DN Debatt, vågar tala om att den framtida välfärdskungen faktiskt är naken och otillräckligt finansierad med dagens skattesystem.

Kortfattat går det hela ut på att eftersom vi glädjande nog blir allt äldre och allt rikare så kommer framtida generationer ställa allt högre kvalitetskrav på välfärden. Två lösningar finns på detta. Antingen höjer vi skatterna rejält, framtidens kommunalskatt skulle då överstiga 42 procent, något som knappast är möjligt att genomföra om inte framtidens finansminister heter Lars Ohly. Återstår då bara att öka produktiviteten inom välfärden och antalet arbetade timmar i densamma, eller att kraftigt höja pensionsåldern. Enligt Borg skulle detta dock bara täcka hälften av den konsumtionsökning av offentliga tjänster som krävs för att upprätthålla välfärden i framtiden. Resterande hälft, cirka 75 miljarder kronor, måste sökas på annat ställe, det vill säga hos medborgarna själva.

Tanken att medborgarna själva ska stå för en större del av välfärdens finansiering bryter mot den svenska modellens grundpelare; att vi gemensamt finansierar välfärden via skattsedeln. Alternativet, har vi fått lära oss, är enorma sociala klyftor à la USA eller varför inte myntinkast på respiratorn som beskrevs som Moderaternas egentliga politik i SSU:s film i valrörelsen 2006. Just beroende på dessa skräckbilder är det högst osannolikt att någon Allianspolitiker ens skulle knysta om alternativa finansieringsvägar av välfärden, än mindre i en valrörelse där oppositionen bara letar efter tillfällen att blåsa upp det nyliberala Högerspöket i fullt format.

Men även Socialdemokraterna verkar vara splittrade i frågan om hur man ska finansiera kalaset. Om man räknar som den socialdemokratiske bloggaren Anton Andersson gör, så är det bara att höja de skatter som Alliansen har sänkt sedan 2006 så har man fått ihop till de där 75 miljarderna som saknades. Problemet är väl bara att partiledningen med Mona i spetsen redan gått med på majoriteten av dessa skattesänkningar, väl medveten om att medelklassen (som avgör valet) säger nej till massiva skattehöjningar i nästa års val. En obehaglig sanning även för unga socialdemokrater.

Ledare: När välfärden inte far väl