Om några dagar drar Almedalsveckan igång. Populär och därför också granskad och ibland ifrågasatt. I fjol följde jag veckans händelser dagligen genom TV och tidningar. I år kommer jag att vara där i alla fall en dag och medverka i ett seminarium som handlar om EU:s jordbrukspolitik och Östersjön. Det är imponerande hur arrangemanget har utvecklats, för den som är politiskt intresserad är det ett måste att vara på plats.
Det är också intressant att följa hur det politiska landskapet i Sverige kommer att utvecklas i kölvattnet av partiledarbyten och flera år med blockpolitik. Miljöpartiet som står starkare än någonsin är redan lossgjorda från samarbetet med S och V, och bemannade med nya språkrör. Socialdemokraterna har haft en uppslitande resa fram till partiledarbyte, men också historiskt låga opinionssiffror och en trevande och bitvis krokig start för Håkan Juholt.
Nu har även centerledaren, Maud Olofsson aviserat sin avgång. Valberedningen har offentliggjort sina för hur man tänker lägga upp arbetet. Man tänker sig att arbeta med en öppen process i sökandet efter nästa partiledare.
Efter att en inventering av möjliga kandidater är gjord, kommer ett antal huvudkandidater att utses, som också får möjlighet att presentera vad de står för. Det är bra, det är absolut en styrka att man väljer att involvera fler i en öppen process.
Jag tror att fler partier behöver reflektera över sitt sätt att arbeta. Det kanske inte är så konstigt att många tappar medlemmar och att det generellt är tunt med återväxt i de politiska leden?
Om man inte tar tillvara det engagemang och kunskap som finns på alla nivåer i en organisation, riskerar man att tappa dessa människor till någon annan verksamhet där de upplever att de behövs bättre. Det undergräver också demokratin om antalet politiskt engagerade minskar. Mer av underifrån och upp hade varit hälsosamt. Kanske det är dags för en ny typ av ledarskap där man vågar involvera fler?
Idag är flera av de politiska partierna i Sverige toppstyrda, kortsiktig lyhördheten gentemot opinionen tenderar att styra mer och mer. Ideologiska och visionära åsikter har blivit en bristvara. En del kan skyllas på blockpolitiken där kompromisser tar bort viktiga nyanser mellan de politiska partierna.
Risken är nu uppenbar att flera mindre partier riskerar att åka ur riksdagen i nästa val. Alliansen har varit väldigt framgångsrik alltsedan de kom till makten 2006. Men allt har ett pris, vill de mindre partierna vara kvar riksdagen måste de profilera sig tydligare. Själv önskar jag mer av mångfald än enfald i svensk politik.
Jag ser fram emot att följa en spänstig debatt om framtidens centerledare. Men först ser jag fram emot Almedalsveckan, och alla intressanta diskussioner. En vecka som kokar av åsikter, det leder till utveckling av politik och demokrati, kan man hoppas.