Sämre utredningar och lägre straff för sexuella övergrepp över nätet än i ”verkliga livet” – vill vi ha det så?
Den 8 mars i år tog en 13-årig flicka i Kumla livet av sig. En man är häktad misstänkt för att ha begått sexualbrott över nätet mot henne. Enligt uttalande från åklagaren i samband med häktningsförhandling av mannen fanns det visst samband mellan de misstänkta brotten och flickans självmord. Det är svårt att hitta en sorgligare och allvarligare konsekvens av ett brott än så.
I dag används internet i så många avseenden att flera av oss har ett liv, parallellt med det ”riktiga”, på nätet. För många barn är livet på nätet lika verkligt som det ”riktiga”. Allt som kan användas till något gott kan dock även missbrukas och internet har tyvärr också blivit en plattform för sexuella övergrepp mot barn.
Barn utsätts för hemska övergrepp med hjälp av nätet. Dokumenterade sexuella övergrepp på barn sprids och innehas under rubriceringen ”barnpornografi”, barn hetsas med hot om våld att begå övergrepp på sig själva via webbkamera och vuxna söker kontakt med barn i sexuellt syfte. Fallet med flickan i Kumla visar att konsekvenserna av dessa brott inte upphör när webbkameran stängs av.
Tyvärr har lagstiftningen på området, såväl vad gäller brottsrubriceringar som utredningsmöjligheter, halkat efter.
Om ett barn genom hot om våld tvingas föra upp saker i underlivet framför en webbkamera rubriceras det i dag som utnyttjande av barn för sexuell posering, grovt brott, med ett straffvärde om minst sex månades fängelse. Om gärningsmannen hade hållit i föremålet själv hade det rubricerats som våldtäkt mot barn, med minst två års fängelse.
För ett barn uppväxt med internet är skillnaden oförklarlig. Virtuellt befinner sig brottsoffret och gärningsmannen i samma rum.
Därtill kommer svårigheter med att utreda dessa brott. Det är tekniskt tunga utredningar med datortömningar och analys av material som kräver en stor teknisk kunskap av utredarna. Inte sällan behövs kontakter med andra länder för att få ut uppgifter om bland annat konton och inloggningsuppgifter. Sådana kontakter tar i dag alldeles för lång tid.
I egenskap av åklagare hade jag ett ärende där vi efterfrågade hjälp från Kanada i september 2012. Efter månader hade svar fortfarande inte kommit och uppgifterna i Sverige, som var beroende av uppgifterna från Kanada, gick förlorade. Det är inte acceptabelt.
Lagstiftaren måste ge polis och åklagare bättre förutsättningar att utreda dessa brott. Det är inte endast en resurs- eller utbildningsfråga utan det behövs även lagändringar avseende såväl straffstadgandena som bättre förutsättningar för samarbete över gränserna.
Ett exempel på sistnämnda vore att alltid låta åklagare skicka framställan om hjälp från annat land direkt till berörd myndighet istället för omvägen via Justitiedepartementet.
Brott över nätet är lika allvarliga som brott ”i verkligheten”. I dagsläget är det dock, utifrån utredningsmöjligheter och eventuella straff, ”bättre” för gärningsmännen att begå brott över nätet än ”IRL”. Och det kan inte vara lagstiftarens mening, eller?