Nationalsocialisterna i SDU
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Citatet är inte SDU:s ordförande Erik Almqvists utan motdebattören Muf:s ordförande Niklas Wykman som möttes i solskenet på Munkkällarens innergård. Via sökjätten hade Wykman bland annat fått fram de unga sverigedemokraterna tycker att varje svensk ska garanteras jobb på sin egen hemort samt att flyktingar som inte kan styrka sin identitet ska få arbeta mot matkuponger och få ett enklare boende. Idén med matkuponger var för övrigt ett förslag som SDU:aren sade sig fått från självaste FN.
Frågan om rätten till arbete på hemorten, en av frågorna som kom upp i debattblocket ekonomi (de övriga debattämnena var jämställdhet, miljö och integration) är intressant eftersom den så tydligt visar vad Sverigedemokraterna egentligen står i frågor som inte rör integration och invandringsfrågan. Traditionellt sett har främlingsfientliga partier klassats som höger på den politiska skalan; ja, extremhöger har kommit att bli nära nog synonymt med främlingsfientlighet. Eftersom vänsterextremisterna bråkar med andra extremister måste de senare vara höger. Och det är klart, beröringspunkterna inom värdefrågorna finns där med den konservativa högern. Men en person vars idol är Per Albin Hansson och som talar likt Ung Vänsters ordförande med darr på stämman om faran med lönespridning sätts inte med lätthet in i facket extremhöger.
Är man lite elak kan man kalla Sverigedemokraterna och därmed också dess ungdomsförbund (Almqvist kunde inte peka på några åsiktsskillnader dem emellan) för nationalsocialister. Självklart är de inga nazister men deras politik är i mångt och mycket en 50-tals version av socialdemokratin kryddat med lite värdekonservatism och med en unken smak av 80 och 90-talets främlingsfientlighet. Om det är någonstans Sverigedemokraterna kan få stöd i valet 2010 är det hos de väljargrupper som traditionellt sett röstat socialdemokratiskt genom åren. Detta är förstås partiet väl medvetet om, det är därför fokus ligger på lönedumping och kramandet av den svenska folkhemsmodellen. Genom den klassiska trianguleringsmetoden ska Sverigedemokraterna vinna över socialdemokratiska väljare.
I grunden för all diskussion ligger dock som alltid; invandringen. Eller massinvandringen som Sverigedemokraterna kommit att kalla den. Det tog inte många minuter in i debatten om jämställdhet innan invandringskortet kom upp; denna gång i form av utländska mäns våld mot kvinnor. För den så kallade massinvandringen är partiets livsluft. Den är orsaken till nästan alla problem samtidigt som avskaffandet av den ska finansiera både höjda bidrag och sänkta skatter. Här ligger också en tydlig angreppsyta för partiets motståndare, strategin måste vara att slå hål på den finansieringsbubbla som ska bekosta allt och ingenting i den sverigedemokratiska världen.
Men räcker detta? MUF:s ordförande Niklas Wykman beskrev maktkuponger till flyktingar som ett bidrag till hopplöshet; att flyktingar förväntas ta emot bidrag leder inte till att hoppet tänds hos människor som i det allra flesta fall vill och kan jobba. Hopplösheten finns också hos de potentiella väljargrupperna som Sverigedemokraterna försöker locka till sig. Det är inte sällan arbetslöshet, utanförskap och en allmän känsla av just hopplöshet som leder till att människor letar efter de enklaste svaren på de svåraste frågorna. Det är en betydligt svårare nöt att knäcka än Sverigedemokraternas finansiella luftslott.