Det är mycket som är minst sagt märkligt med regeringens, och för den delen oppositionens, bild av det svenska försvaret. Ta bara de ryska flygövningarna mot svenska mål under långfredagen och spaningsflygningen mellan Öland och Gotland den 20 april.
Regeringen å sin sida har intagit inställningen att allt är som sig bör och att det inte är något att höja på ögonbrynen över. De svenska flygplanen stannade kvar på marken – ja, vi reagerar inte på allt. Men Ryssland övade flyganfall mot Sverige i påsk – äsch, det gör de hela tiden.
På något sätt förväntar sig utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Karin Enström att de här svaren ska göra att vi sover lättare om natten.
Oppositionen, med Socialdemokraterna i spetsen, är inte bättre den. De spelar i stället överraskade och upprörda som om de inte har varit med och skapat den här situationen alls.
Alla har de lyckats snirkla sig runt behovet av Nato sedan försvarsalliansens generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen vid Folk och Försvars rikskonferens i januari talade om svart på vitt att man inte kommer att ställa upp för ickemedlemmar som Sverige och Finland.
Enström har i en intervju med europapolitiska nättidningen euobserver.com förklarat för världen att Sverige inte är med i Nato eftersom Lissabonfördraget innehåller en säkerhetsartikel. Att regeringen skämmer ut sig inför det svenska folket i försvarsfrågan är tillräckligt illa, men att de skämmer ut oss inför världen är värre.
EU är ingen försvarsallians och Lissabonfördraget kommer aldrig att fylla en funktion som ens liknar den försvarsgaranti som Atlantfördragets artikel 5. Inget EU-land är skyldigt att försvara Sveriges territorium om behovet uppstår.
Den feghetens politik som har rått i försvarsfrågan har blivit en skamfläck på Sveriges internationella anseende. Det måste upphöra.
Ett gott första steg är att vara ärlig med ett par saker.
Det svenska försvaret är uppbyggt för att användas tillsammans med andra, inte ensamt. Militärt samarbete fordrar övning, det går inte att utan vidare glida in när behovet uppstår och skjuta från höften i unison samklang och flyga i formation på känn. Ändå samarbetar vi inte med någon. Hur ska någon kunna hjälpa oss?
Det är inte hedervärt att låta bli att ha ett användbart försvar och utgå från att andra länder ska lösa problemet av altruistiska skäl. Andra ska ensamma stå både för risken för soldaternas liv som det innebär att gå i krig och för fiolerna, att hålla sig med ett försvar är inte gratis. Det är fegt och ohederligt.
Rysslands upprustning är inte en skenmanöver. Det innebär inte att Ryssland i dag utgör ett konkret hot mot Sverige. De nöjer sig med håna oss. Men vi vet inte hur det ser ut om tio år. Det behöver övervägas på allvar.
Att ha ett försvar är att ha en försäkring. Förhoppningen är att det inte ska behövas, men om så är fallet måste det redan finnas för att vara värt något. Vi måste börja debattera Sveriges roll i Nato på allvar. Utan Nato har vi nämligen bara en idé om ett försvar.