Händelseutvecklingen i Mali och Algeriet har fått EU att agera. Företrädare för unionens regeringar samlades snabbt i Bryssel, och en styrka kommer att sändas till Mali för att bistå regeringen där med militär utbildning.
Konflikterna i Nordafrika är i Europas närområde och skulle påverka europeiska intressen. Att EU-länderna kan sätta gemensamt tryck är naturligtvis en fördel. Men samtidigt påminner det om ett faktum vi i Sverige hittills inte tagit till oss. Medlemskap i EU är inte möjligt att kombinera med alliansfrihet och neutralitet.
EU har alltid varit ett säkerhetssamarbete. Från början handlade det om inre säkerhet, framförallt relationen mellan Frankrike och Tyskland. Men ganska snart stod det klart att medlemsländernas relation till yttre makter också förändrades. Till exempel hade Falklandskriget kostat britterna betydligt större förluster om andra EG-länder inte ställt in sina leveranser av vapen och reservdelar till Argentina.
När Sverige ansökte om medlemskap visste man att det skulle omöjliggöra fortsatt alliansfrihet.
Politikerna var förstås medvetna om vad det var för samarbete man gick med i. Och ganska snart omformulerades också den svenska doktrinen. Den klassiska formuleringen ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” ersattes av att vi förväntades att bli hjälpta i händelse av krig, och också var beredda att stödja andra.
En sådan försvarspolitik ligger mer i linje med det europeiska säkerhetssamarbetet. Sverige har också deltagit med trupp i EU-insatser som Artemis i Kongo, och i beredskapsförband som Nordic Battle Group.
Problemet är att politikerna inte har vågat kommunicera och begära förtroende för omläggningen. Eftersom de flesta EU-länder också är medlemmar i Nato hamnar Sverige i ett märkligt mellanläge. Ingen angripare skulle acceptera att vi hävdade neutralitet. Men vi kan heller inte vara säkra på att få hjälp om det värsta skulle inträffa.
Därför uppstår fortfarande sådana förvirrade debatter som den vi såg under Folk och Försvars årliga konferens i Sälen. Där tvingades Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen att upplysa de närvarande om att man måste vara med i Nato för att kunna förvänta sig försvarsalliansens stöd. Det svenska velandet måste te sig mycket märkligt för utomstående.
Vad som behövs är en ny debatt om Nato-medlemskap. En debatt som grundar sig på hur världen ser ut idag, och inte hur den såg ut under kalla kriget. Politikerna har hittills ansett folket omyndigt att sätta sig in i säkerhetsfrågan. Men det finns ljusglimtar. Fler politiker vågar tala om Nato-medlemskap. Enligt SVT (17/1) har opinionen förändrats på bara ett halvår. I maj sade 50 procent av tillfrågade svenskar nej till Nato-medlemskap. Nu är det nere i 32 procent.
Vad skulle hända om politikerna verkligen försökte skapa opinion för en mer modern säkerhetspolitik? En man inte behövde generas över.