Den 10 december 2013 kom världen till Sydafrika. För att ta farväl av Nelson Mandela; juristen, nobelpristagaren, expresidenten och företrädaren för kampen mot apartheidsystemet. Men framför allt försoningens ansikte och kraft. En enda människa som förändrade världen i sin kamp för de stora frågorna.
Mandela kommer gå till historien som en av de största politiska ledarna. Hans livsgärning kan tyckas långt ifrån svensk politik. Han kämpade för alla människors lika rättigheter. Sverige drabbar samman om brytpunkten för statlig inkomstskatt och dåliga skolresultat. En kommunpolitiker i Sveg, Visby eller Göteborg kan tyckas ha väldigt lite gemensamt med en av våra tids största världsledare. Men det finns någonting som förenar, någonting som i alla fall bör förena. Viljan att skapa ett bättre samhälle.
Insatserna och riskerna var stora i Mandelas kamp för ett enat Sydafrika. Priset var högt. Han fick betala 27 år av sitt eget liv.
När kommunpolitikern i Visby tar väskan under armen och beger sig iväg till ett av årets alla fullmäktigemöten sker det tämligen riskfritt. När kommunpolitikern i Sveg talar på ett torgmöte kan vederbörande därefter gå tryggt hem igen. Polisen kommer inte att knacka på dörren och föra bort vederbörande kvällen efter. Och kommunpolitikern i Göteborg kan lugnt skicka in insändare efter insändare till Göteborgsposten. Hon kommer inte straffas för sina åsikter.
Det politiska livet i Sverige är överlag lugnt, tryggt och riskfritt. Vilket ibland gör att inspirationen tryter och allt går på rutin. Man riskerar glömma vad det är man representerar. Låt oss alla bli påminda om det av Nelson Mandela.
Politik är ingenting som någon bör syssla med för egen vinnings skull. Politik handlar alltid om att skapa ett bättre samhälle för andra, inte göra personlig karriär. Med det betraktelsesättet blir plötsligt även de mindre kommunala frågorna intressanta, eftersom de utgör en del av ett större politiskt system. Ett system som syftar till precis samma sak som Nelson Mandelas kamp, nämligen ett bättre samhälle för medborgarna i det. Om än på en annan nivå.
I kölvattnet av dödsbudet och alla kondoleanser riktade vänstern en rak höger mot Moderaterna för deras ställningstagande mot riktade sanktioner mot Sydafrika under 1980-talet. Enligt Åsa Lindeborgs krönika i Aftonbladet den 6 december 2013, där det hela började, stank det ”död huggorm” om den moderata andedräkten och då syftandes på de kondoleansuttalande som Reinfeldt och Bildt gjorde med anledning av Mandelas bortgång.
Lindeborg redogjorde för valda delar från framför allt 1980-talets politik och framåt på ett sådant sätt att alla nyanser var borttagna. Tonen var hård och polariserande.
Tilltaget kan inte ses som någonting annat än att man från vänsterns håll försökte använda Nelson Mandelas goda namn som politiskt tillhygge i det av stundande valtider allt hårdare klimatet mellan vänstern och högern. Ett fult tilltag som omedelbart besvarades av utrikesminister Carl Bildt som förklarade anledningen till det moderata ställningstagandet mot att införa sanktioner för mer än 20 år sedan.
Att vänstersidan är pressad att återta makten är uppenbart när man går så långt att man använder politisk historia som involverar en nyligen avliden, ej då ännu begraven alltigenom respekterad människa som Nelson Mandela för att försöka smutsa ner Moderaterna. Vad Mandela själv hade tyckt om att hans namn användes på ett sådant sätt kan vi bara spekulera i.
Otvivelaktigt rimmar dock vänsterns tilltag illa med den politiska filosofi som Mandela förespråkade. Och frågan är då vem det är som egentligen drar nytta av Mandelas namn. Åsa Lindeborg borde akta sig för att så uppenbart kasta sten i glashus. Det kan bli mycket kallt när man gör så, framför allt vintertid.