Socialdemokraterna, för tillfället i ledarlöst limbo, backar något i SCB:s stora novembermätning. Det torde inte förvåna någon, och är inte heller särskilt intressant. När ny partiledare har installerats och toppat sitt lag - då börjar mätningarna bli intressanta igen.
Moderaterna fortsätter att öka. Inte heller det är särskilt märkligt eller intressant. Inga katastrofer eller ministeravgångar har brutit valtrenden. Partiet har etablerat sig som jämnstort med Socialdemokraterna. Vad som däremot är intressant är att M är fortsatt markant starkare än S i tillväxtregioner. Det senare har problem att locka förvärvsarbetande, vilket Mona Sahlin adresserade i sitt tal till partirådet i förra veckan.
Folkpartiet och Centerpartiet får ungefär samma resultat i dag som på valdagen. Kristdemokraterna har backat - men förändringen sedan majmätningen ligger inom felmarginalen.
Det finns visst utrymme för rörlighet över blockgränsen mellan framförallt Miljöpartiet och de borgerliga. Men utrymmet är begränsat.
Så, vad göra? Det rimligaste, för att förbättra maktbalansen i alliansen och minska risken att förlora makten på grund av riksdagsspärren, är partisammanslagning. Det alternativet skyr samtliga partier som en livshotande epidemi. Centerpartister och Folkpartister, mest lämpade för en sammanslagning, kommer från olika kulturer och talar olika språk. Säg sammanslagning och de frågar genast vem som ska bli hövding.
Förr eller senare måste de ta förnuftet till fånga. Förändras eller dö, som Fredrik Reinfeldt sade när han lanserade Nya Moderaterna.
Partisammanslagning tar tid. I väntan på sådan måste alliansen börja diskutera ett upplägg för valtekniskt samarbete. Regeringsmakten är rimligtvis viktigare än gamla kulturskillnader och stridsyxor.