Nödvändigt med obligatorisk vård
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Först handlade det om justitieministerns förhastade uttalande om färgade kuvert, senare gällde det oppositionens krav på höjda straffsatser för våldtäkt.
Nu har regeringens arbetsgrupp med ansvar för det rättspolitiska meddelat att man kan tänka sig någon form av obligatorisk vård för dömda sexbrottslingar i framtiden.
Det senare är rimligt, för att inte säga nödvändigt i preventivt syfte. Men vad har då hittills varit gällande?
Om en våldtäktsman inte uppvisat någon form av "psykisk störning" så har han tilldömts ett straff utan vård. En våldtäktsman utan psykiatrisk etikett har alltså kunnat sitta av några månader, eller år, för att senare släppas ut i det fria, utan att ha fått sin verklighetsuppfattning prövad eller hjälp med att förhindra potentiella återfall.
Straff är inte bara en fråga om längd, utan påföljder måste också fyllas med innehåll om de ska vara effektiva.
Eftersom det uppenbarligen har saknats något i hanteringen av sexualbrottslingar, då många döms till fängelse utan vård, men likväl behöver hjälp med att inte återfalla i kriminalitet när fängelsetiden är slut, är alliansens förslag ett gott initiativ.
Om det är något som klarnat under det sista året med tragedier som våldtäktsfallen i Bjästa och mordet på Nancy Tavsan i Hjällbo, är det vad nonchalans av en förövares gärningar kan leda till i längden. Allt för ofta hinner dessvärre den som börjar sin brottsliga bana med småstölder, gå vidare med misshandel och övergrepp för att slutligen, i värsta fall beröva någon på livet, innan samhället på allvar vaknar.
Frågan är om man när man efterfrågar längre straff räknat med vilka konsekvenser det i värsta fall kan få? När våldtäkt likställs med dråp eller mord, åtminstone rent tidsmässigt, kan det öka risken för att våldtäktsoffer skadas ytterligare.
Det finns flera studier, från USA och Canada som tyder på att återfallsfrekvensen minskar dramatiskt i de grupper av sexförbrytare som parallellt med sin fängelsevistelse genomgått behandling. Det är på tiden att vi tar reda på om det gäller för sexförbrytare här också.
Frågan kvarstår dock vad man gör med de som ingen typ av vård eller behandling biter på. För de finns och kan inte negligeras i sammanhanget. Det finns som sagt en utvecklingskurva hos många brottslingar som kan stävjas med tidiga ingripanden. Det tillsammans med obligatorisk vård är det bästa vi kan göra. Och ju förr vi börjar, desto bättre. För att minska antalet offer - och gärningsmän.